Fotography: Claus Jensen
ORUBBLIGT // Min mors encyklopæd
[Español]
Svensk översättning: Disa Holmlander
MANNEN UTAN MINNE
Till Iñaki
”Och ibland var det gatan
med det otåliga sättet
att förhala samlarbilderna
utan att klistra in dem”
”Att blanda ihop den älskades yttre med en annan människas. Så många gånger han har varit med om samma sak! Varje gång blir han lika överraskad: är skillnaden mellan henne och andra inte större än så? Hur kommer det sig att han inte kan känna igen konturerna av den han älskar mest, av den han anser är ojämförbar? Han öppnar dörren till rummet. Äntligen ser han henne. Den här gången råder det ingen tvekan om saken, det är hon, men hon är ändå inte sig lik.”
Milan Kundera, Identiteten, 1999
(översättning av Mats Löfgren)
Redaktörens anmärkning:
Jag lärde aldrig känna Javier så väl. Han var en egendomlig figur, alltid försjunken i sina böcker, inåtvänd, med frånvarande blick. Han brukade säga till alla som ville lyssna att han önskade bli författare och det var väl för att jag och andra godtrogna på fakultetstidskriftens redaktion skulle tro på det, men också för att upprätthålla bilden av sig själv som den mystiske och otillgänglige kurskamraten, som han alltid bar med sig en orangefärgad anteckningsbok, alltid densamma, alltid stängd, lika hermetiskt sluten som han själv. Jag fick aldrig läsa den. Inte heller Signe, min fru, som han verkade ha en närmre och förtroligare relation till. Javier sa knappt någonting. Jag tyckte alltid att han verkade tillbakadragen snarare än blyg, liksom fjärmad från verkligheten, även från oss.
Han hade en vänlig och osynlig närvaro i världen och jag tror att det var det där diskreta sättet att existera som drog mig till honom, som fick mig att närma mig hans universum – visserligen utan större framgång, för ett par rader skulle räcka för att säga vad jag tror mig veta om honom – och som fick mig att känna en vag känsla av vänskap och en stark och motsägelsefull – numera bitter – syskonlojalitet.
Trots anteckningsbokens notoriska, ständiga närvaro, som jag nämnde, såg jag honom aldrig anteckna något i den och den detaljen, som då och då slog mig under våra studieår på universitetet, visade sig vara ett möjligt förebud om svek och det dröjde sig kvar hos mig som i bakhåll, latent, som i väntan på ett tecken som skulle ge det mening.
Jag har en känsla av att hans syster Mónicas besök var det tecken jag hade väntat på så länge. Hon kom för några veckor sedan och gav mig den orangea anteckningsboken. Hon bad mig läsa den, rätta fel, göra ändringar om jag tyckte att det var lämpligt, men utan att ändra broderns stil eller gå emot hans avsikt med texten, och om jag kunde vara så vänlig, publicera den. Hennes bror ville bli författare, sa hon. Min reaktion, när jag väl hade kommit över förvåningen som kryddades av det tillgjorda och påflugna om ni kunde vara så vänlig, var att avböja, för jag accepterar inte att svågerpolitik eller medömkan tillämpas som kriterier för vad jag ska publicera eller inte i vår tidskrift. Som redaktör upprätthåller jag professionella principer och jag kräver av mig själv att den litterära textens kvalitet ska vara det enda kriterium som styr. Dock sa jag inget av detta till Mónica, som hade väntat i förrummet till mitt arbetsrum med ett ansikte som åldrats i förtid och en ren blick som var i stånd att kullkasta vilket argument som helst. Jag log diplomatiskt och med en liten, nästan omärklig bugning tog jag emot anteckningsboken.
Jag har läst och läst om den många gånger, försökt förstå textens tystnader, avbrott – jag tror att de är oavsiktliga –, den verkliga och egentliga karaktären hos personer som jag – det vet jag nu – bara känner vagt. Det finns bara ett par fragment som verkar kunna tas tillvara litterärt sett, ett par bilder som skulle kunna räddas ur sållet, men nu är det inte längre det litterära jag letar efter i hans ord – om det nu vore definierbart eller, ännu hellre, begripligt – utan sanningen bakom det som kunde ha varit, hans känslors äkta nakenhet.
Jag vill inte rättfärdiga mig. Här är helt enkelt texten jag fick, utan rättningar eller ändringar. Osammanhängande fragment från Javiers liv, kommunicerande kärl mellan hans och mitt eget liv. Läsaren får döma. Jag har för länge sedan tappat riktningen.
Christian Lund, redaktör för Protextos, dansk litterär tidskrift på spanska
1. Minne av motiv
Och var ska jag börja? Vid denna punkt i livet är det få saker jag kan förklara för mig själv, färre som jag tror mig begripa och ännu färre som jag tydligt kan komma ihåg. Det låter konstigt, till och med motsägelsefullt, för man skulle kunna anta att de samlade erfarenheterna och upplevelserna med tiden skulle räcka till för att bilda ett slags identitetsmagma, som en sorts byrålåda att ta fram minnen ur, skapa bilder som ger vår värld en mening, återskapa historier, avgörande ögonblick som vi delat med vänner och familj.
Jag observerar det hos människorna omkring mig: Alla sitter runt ett ovalt bord, utmattade efter desserten, och småpratar efter en lång lunch, samtalet mattas av eller fortsätter förstrött, och plötsligt nämns en sång, en plats, en bekant som får dem att vakna ur sin dvala och svara unisont, som drivna av en fjäder, utan att dölja sin entusiasm: Kommer du igår den där gången när vi var i Rom? eller Sommaren -87 när vi reste längs Costa Brava var fantastisk. Och den inledningen är som en signal för att fortsätta med en sammanhängande och gemensam berättelse, där vagheterna bara är en skenmanöver för att samla kraft, kräva samtalspartnerns uppmärksamhet, bekräfta samhörigheten.
Jag har många gånger förbluffad bevittnat dessa ögonblick och ibland har jag själv blivit inbjuden att delta. Kommer du ihåg, Javier, säger min fru, den där gången när vi åkte till Mallorca med barnen? Jag nickar artigt och med stor ansträngning bekräftar jag hennes minne, men egentligen minns jag ingenting eller nästan ingenting. Ibland, om jag har tur, kan jag bekräfta händelsen, för själva yttrandet om den där resan eller eftermiddagen när det regnade medan vi var på väg till bion och bilarna stänkte ner oss när de körde förbi och en bil blötte ner oss båda fullständigt, det minns du, va? låter bekant, även om jag inte är helt säker på att jag upplevt det. Ja, vi skulle se Moulin Rouge, säger hon och jag börjar tro att det bara är en berättad historia som jag har hört förut. Jag ser tillbaka och allt ter sig som en förvirrad blandning av diffusa, osammanhängande handlingar, så inkonsekventa att de knappt duger för att skapa en berättelse om det som har varit mitt liv. Du gillade inte alls den där skådespelaren, han som spelade huvudrollen i Trainspotting, insisterar hon. Ingenting finns kvar, som om minnet av min existens vore ett såll där mina handlingar, mina känslor, mina erfarenheter sipprar igenom utan att kunna fångas upp. Som om bara de andra hade förmågan att rekonstruera mitt förflutna, att få mig att uppleva det genom deras berättelse. Jag ser tillbaka och frågar mig, modfälld, vad har vi någonsin har haft för gemensamt liv, Signe och jag.
Jag minns bara ett diffust fragment av filmen, boken eller den minnesvärda händelsen. Ingenting mer. Det finns inga referenser eller upplevelser som jag delar med någon. Ingenting. Bara sorg och besvikelse. I sådana ögonblick av outhärdlig tomhet är det bara alkoholen och tabletterna som kan lindra smärtan, krympa oändligheten i den mörka avgrund som växer inom mig.
Min fru är frustrerad och anklagar mig för att inte vara uppmärksam på någonting, inte leva i samma värld som hon, och med hjälp av psykologen har hon fått mig att se att det inte finns någon annan lösning än att försöka vara mer närvarande, leva här och nu. Det har jag lagt en stor del av min tid och mina pengar på de senaste två åren: att försöka minnas vad jag gör, vad jag upplever, för att sedan kunna berätta om det, dela det med andra, med henne. Anne, min psykoterapeut, säger att jag är på rätt väg och antyder att det är dags att börja trappa ner på tabletterna, att jag måste bekämpa melankolin med mina egna medel.
I början såg experimentet lovande ut, för med stora doser koncentration lyckades jag erinra mig några små detaljer av sådant som hänt för inte så länge sedan. Min fru blev så glad över de små framstegen, de små zonerna av samhörighet, att jag byggde ut mina minnen, stimulerad av hennes önskningar, sporrad av min egen oro, för att göra dem större (kanske också för att förföra henne och definitivt för att vi skulle kunna älska med mindre motstånd från hennes sida), så att jag de senaste månaderna har haft en bestämd – jag menar överdriven – upplevelse av att det jag säger mig komma ihåg inte är mer än en hägring, en spegelbild av hennes berättelse: hennes sanning, en lögn när den kommer över mina läppar.
– Jaha, Ewan McGregor, säger jag till slut.
– Ja, han, svarar Signe lättad.
2. Minne av syfte
Jag tänkte att jag under några månader – som sedan visade sig bli spridda veckor eller bara dagar – kunde fortsätta med experimentet. Därför skriver jag flitigt i min orangea anteckningsbok. Jag transkriberar verkligheten och anstränger mig för att Signe ska få en framträdande plats i den verkligheten. Det mest omedelbara resultatet av det är äktenskaplig frid. Signe är lugn, avslappnad, mer övertygad om att vårt äktenskap fungerar, trots den nyliga krisen. Hennes blick har återfått sin lyster. När vi går förbi varandra i korridoren trycker hon min hand hårt, ibland kysser vi varandra. Det finns en ny intensitet i hennes sätt att älska, ett visst raseri som uppmuntrar min tillfrisknande virilitet. Kanske är det därför jag försöker, men också för att jag hyser en dunkel rädsla för att lösas upp.
Målet är att skriva ner de episoder som jag bedömer som relevanta i mitt liv, särskilt – som sagt – de som har med min relation till Signe att göra. På det sättet, tror jag, blir det lättare för mig att rädda händelser som vi delat från det nära förflutna. Jag är medveten om svårigheten i företaget, för utöver att jag måste välja ut episoderna utifrån goda kriterier måste jag skriva ner dem nästan omedelbart för att undvika att mitt dåliga minne eller min tankspriddhet spelar mig ett spratt. Det blir alltså ingen dagbok, som saknar filter och medvetet urval, utan ett primitivt substitut för mitt minne: det som finns kvar efter att jag upplevt det, det som återstår efter att jag glömt det.
Naturligtvis hjälper inte anteckningsboken mot minnesluckorna från mitt tidigare förflutna och därför löser den bara delvis problemet. Det är framför allt en avsiktsförklaring, där en bra inställning och visad vilja i sig utgör ett viktigt framsteg i min personliga utveckling – det säger Anne – och för att stärka min parrelation.
3. Minne av lust
Är det bara jag som faller i dessa minnesfällor? Jag antecknar: Igår gick vi och åt på restaurang Hack i Århus. Anledningen var att vi skulle fira Signes födelsedag i efterskott (hon fyllde 41) och min befordran till chef för spanska institutionen på universitetet i förskott (jag har inte fått brevet från rektorn än). Vi beställde femrättersmenyn med vin (jag har sparat en kopia av menyn för att minnas). Om vinerna noterar jag att chablaisen var god men inte tillräckligt kall, servicen korrekt och servitrisen påpasslig men lite klumpig (hon var nära att hälla kaffet över mig). Få gäster. Det var säkert därför jag lade märke till paret som satt mittemot oss. De hade en hetsig diskussion. Precis som i en film slutade det med att hon kastade ett glas vatten över hans byxor. Det var bara jag som märkte det och för att undvika att Signe skulle tänka att jag inte hade min uppmärksamhet riktad mot henne sa jag ingenting. Det var en lång, attraktiv tjej i blå klänning med generös urringning. Hon var utan tvekan vacker och ilskan gjorde hennes ansikte ännu mer attraktivt eftersom den fick överläppen att svälla en aning. När hon gick därifrån, ensam, passerade hon oförsiktigt förbi vårt bord och hennes svarta axelväska slog i min högra axel. En kärv och sensuell parfymdoft bredde ut sig i rummet och jag fick en enorm lust att stoppa henne, fly efter henne. Jag gjorde inte det, jag log mot Signe och koncentrerade mig på den coq au vin som vi för ögonblicket höll på att äta. Jag lyfte mitt glas bordeaux, sa skål och kommenterade kort köttet. Vi pratade om allt möjligt, men framför allt om jobbet (min befordran upptog en stor del av samtalet), barnen (Jonas, den äldsta, har precis kommit tillbaka från en studieresa till Hamburg) och förberedelserna för vintersemestern. Det uppstod också tystnader som jag tillskrev den samlade tröttheten efter en lång arbetsvecka och det danska kulturmönstret som inte räds de långa pauser som vi spanjorer undviker. När vi kom hem, efter att vi hade försäkrat oss om att barnen sov, gick Signe in i badrummet för att smörja in sig med krämer och borsta tänderna. Jag gjorde detsamma (utan några krämer) på toaletten. När vi låg i sängen tände vi lamporna och började läsa. Min bok heter Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grandes, Signes heter Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi. Tio minuter senare släckte jag lampan och Signe släckte ett par minuter efter mig. I rummets halvdunkel kunde jag tydligt se hennes rygg som var täckt av en lite sliten lila pyjamas. Jag bestämde mig för att sakta smeka hennes axlar i små cirkelrörelser och väntade på en reaktion. Efter en stund såg jag att hennes kropp rörde sig försiktigt, som för att visa att hon inte sov. Då sökte jag upp hennes mun, vi kysstes hastigt och började älska. Det blev kortvarigt och jag hann inte ta av mig T-shirten jag sover i. När jag fick utlösning såg jag tjejen som skyndade ut från restaurang Hack. Hon var naken och medan jag, till slut, tog av mig T-shirten lekte hon förstrött med min penis.
4. Minne av frånvaro
Jag märker att mina försök att skriva ner vad jag kallar ”gemensamma upplevelser” krockar med min egen unika och isolerade uppfattning av saker och ting. Jag tappar bort mig, jag tappar bort mig. Jag hamnar alltid någon annanstans.
Vi åt frukost i tystnad medan du läste tidningen och jag ögnade igenom meddelandena från Gloria på min telefon – kanske berättar jag om henne en annan gång. En liten stund senare, så kändes det, satt jag redan på institutionen, framför min dator och anteckningsbok, med en bitter, oroande eftersmak som framkallats av den dystra frukosten. Så fort jag har öppnat anteckningsboken börjar jag skriva ner upplevelser som bara finns inom mig. Jag gör en ansträngning, men driver iväg, försjunker i tankar. Jag går som omsluten av en lätt och skyddande bubbla, som om jag vore på väg bort från rummet jag befinner mig i, med fötterna på en trappa som verkar mjuk, med händerna på en pianoklaviatur, men utan att känna tangenternas skarpa och kalla textur. Jag lyssnar på Goldbergvariationerna. Musiken skyddar mig. Jag tar fram fickpluntan och dricker en klunk whisky. Alla mina kollegor verkar arbeta koncentrerat i rummet, medan jag, tankspridd, låter mig förföras av ljudet från pianot, den dystra dimman som kan skönjas från arbetsrummet. Jag upptas av vattentornets magiska profil som reser sig som en gåta till vänster om mig, en vacker och välbevarad anakronism. Utanför i korridoren talar en kollega i telefon och gestikulerar komiskt medan jag är kvar här, fast bakom den osynliga hinna som bara jag märker av, men som gör mig konstig, främmande för den värld jag betraktar. Som om människorna som omger mig plötsligt hade upphört att vara mina kollegor, individer som jag känner tillgivenhet, avund, lust till, och blivit till animerade men avhumaniserade spelfigurer, som schackpjäser i min fantasi, som effektivt rör sig i ett skikt av verkligheten där jag inte befinner mig nu. Och jag önskar inte heller att jag gjorde det. Det är en kinestetisk upplevelse, där Bachs musik har lukt och form och mina kollegors kroppar, så nära, men så främmande, hyser drömmar, rädslor. Utan att förstå hur mina känslor driver iväg börjar jag känna mig utbytbar, värdelös, onödig. Jag förstår inte hur den känslan kom över mig och jag kan inte heller bli av med den, förbigå den. Då drar jag mig till minnes en period för några år sedan, fem ungefär, när Signe och jag passade på att tillbringa ett halvår i Spanien under vår föräldraledighet. Vilken är kopplingen? Just det: där förstod jag för första gången att min frånvaro inte ändrade händelsernas gång, att min frivilliga bortavaro var omärklig för andra. Det var en befrielse. Minns du, Signe? Som om jag frigjorde mig från ett ansvar som jag själv hade tagit på mig. Världen stannade inte, studenterna fortsatte att lära sig, ingen sörjde eller saknade mitt oersättliga arbete. Sett i efterhand är det ingen förvånande upptäckt, snarare tvärtom, en kolossal självklarhet. Det hade i alla fall en lindrande effekt på mig, avslappnande, som på senare år har lett till en sorts lojhet hos mig, en positiv bekymmerslöshet inför det jag gör, en relativisering – antagligen också banalisering – av allt jag är och representerar för mig själv. Jag är kvar i bubblan, men du, Signe, är på andra sidan, liksom kollegorna som jag betraktar från arbetsrummet. Du ser mig inte. Du kan inte se mig. Min värld är i Goldbergvariationerna och jag varken vill eller kan ta mig därifrån.
5. Minne av avstånd
Vi ligger i sängen. Du på min vänstra sida som du brukar, andningen är rytmisk, lugn, djup skulle jag säga, som i läkande sömn, med oförändrat medvetande. Det är ett avstånd mellan oss, bekvämt, civiliserat, ett litet mellanrum mellan våra madrasser och en större distans, omedvetet önskad, som skiljer våra kroppar åt, som skyddar dem från den varma, förväntade, äktenskapliga kontakten. En viss frid som gör att jag kan undvika en konflikt med förväntningarna eller lusten som jag någon gång hade eller trodde mig ha. I halvslummern när sömnen inte infinner sig lyssnar jag i mörkret på tangon Milonga triste. Florián Navarros saxofon ljuder.
Axlarna bakåt. Rak rygg. Skjut fram bröstet åt höger. En flytande, jämn rörelse …
– Se varandra i ögonen, säger Birte, instruktören, och hennes röst, som är mjuk men full av auktoritet, tycks rycka upp mig ur en dröm, en nebulosa som löser upp verkligheten eller snarast fläckar ner den så att den blir otydlig, avlägsen, främmande.
Tangon ljuder: Volví por caminos viejos, volví sin poder llegar (Jag återvände längs gamla vägar, jag vände åter men kom aldrig fram) och när jag lyssnar på texten blir jag ännu mer okoncentrerad. Jag kan knappt följa rytmen för samtidigt som jag vill komma ihåg alla lärarens instruktioner föresätter jag mig också att se dig i ögonen. Jag vill känna musiken, låta den tränga in i mig. ”Se varandra i ögonen”, säger Birte eller säger jag till mig själv, och när jag ser in i dem får jag den obehagliga känslan att jag aldrig har sett in i dem tidigare, att de inte tillhör dig, att de inte tillhör mig, att du aldrig har tillhört mig. Ett slags panik eller obehag griper mig och får mig att tro att det vackra ansikte som är mig så nära, igenkännbart, väldefinierat, ett ansikte som jag kysst så många gånger, som jag hört så många ord från, det ansikte som varje morgon, lugnt, med djup och rytmisk andning, lätt lutat åt höger sida där jag sover, är ett ansikte som jag sett så många gånger … och aldrig. Läpparna är torra och munnen älskvärt sluten. Du sover med skönhet och elegans. Tristeza de haber querido tu rubor en un sendero. Tristeza de los caminos que después ya no te vieron … (Sorgen att ha älskat din rodnad på en stig. Sorgen hos vägarna som aldrig såg dig igen …)
Till slut somnar jag och drömmer att jag klättrar upp för ett snötäckt berg. Nästan uppe på toppen är det två hundar som hindrar mig från att fortsätta. Jag känner panik. Kroppen darrar, den är nära att kollapsa. Jag har fobi för hundar och kan inte kontrollera mig. Men jag ser inget annat sätt att komma upp till bergets topp, i drömmen finns ingen annan väg. Jag kan inte kontrollera paniken men jag varken flyr eller kastar mig mot faran. Den här frånvaron av en reaktion förvånar mig, förbluffar mig. Den största hunden, som verkar ha mest auktoritet, närmar sig och allt eftersom den kommer närmre blir dess kropp mer mänsklig, det är en hund med människokropp; han närmar sig bakifrån, från höger och viskar att jag måste lita på honom. Rädslan får grepp om mig. Jag är paralyserad. Den mindre hunden närmar sig också, men från vänster, och han biter mig med precision mycket nära könet, precis bakom pungen. Det är som om han river av en liten sårskorpa. Jag känner ingen smärta. Rädslan försvinner och jag upplever en enorm befrielse. Då vet jag att jag kan fortsätta klättra upp för berget.
Jag vaknar tillfreds, lätt i sinnet, med en känsla av obeskrivlig tyngdlöshet. Bach ljuder fortfarande i mitt huvud. Jag skriver ner drömmen direkt, som Anne säger, och tar en till klunk whisky.
Du kom hem väldigt sent i natt och var ganska full. Kanske var det därför jag inte kunde somna. Jag tycker det är konstigt för du dricker knappt. Jag vet inte var du hade varit. Jag vet att du skulle på bio, inget mer. Jag hjälper dig försiktigt av med kläderna. Men det var innan vi dansade tango. Din kropp är liksom slutkörd, med den döda vikt som följer av alkohol och trötthet. Du sluddrar några ord som jag inte förstår. Jag sätter örat intill dina läppar i hopp om att tröttheten och alkoholen ska avslöja en hemlighet som jag länge har velat komma underfund med. Jag förstår ingenting. Du säger knappt något.
6. Minne av sår
Jag kunde inte gå till jobbet. Du gick tidigt, trots baksmällan. Jag har tappat kraften. Din återkommande frånvaro och den oroande drömmen som bryts ner inom mig. Jag är sjuk. Kroppen är orolig över sin svaghet och sinnet börjar alstra utmattande metafysiska olyckstankar.
Jag har tagit ett steg till: det handlar inte längre om övertygelsen om att min frånvaro, mitt oavslutade arbete, mina halvt påbörjade aktiviteter, liksom ord som blivit hängande i luften, inte kommer att få konsekvenser, att ingenting kommer att hända om de inte utförs, inte ett klagomål, inte en förebråelse, inte ens en svag känsla av saknad … Ett steg till: den underliga, nyfunna vissheten om att jag skulle kunna hejda alla mina rörelser, lägga mig på mattan i vårt sovrum och lyssna på min andning, förlita mig på denna enda handling, fromt begränsa mig till denna lyckliga ritual. Utan att förvänta mig någonting, utan att röra mig, utan att önska något, koncentrerad på hur min kropp rytmiskt ger efter under tystnad låter jag mentala bilder passera framför mina ögon, utan ordning eller hierarki, bilder från episoder som jag tror har hänt mig. Jag framkallar dem inte viljemässigt. Jag kan inte heller stoppa dem eller sortera dem. Jag förstår knappt det slumpmässiga urvalet som inte verkar vara mitt. Jag minns en eftermiddag när jag satt och drack kaffe hemma hos några vänner till min familj där jag var inneboende i flera veckor när min mamma födde min syster Mónica lika väl som den klara drömbilden av en kackerlacka som springer över huvudgaveln på min säng i lägenheten i Huelva efter en natt – ännu en – av fylla. Jag ligger ner, känner min febriga kropp, ögonen som rinner av influensan, och jag observerar bara som en utomstående betraktare som ändå känner igen filmens bildrutor. Jag viker av i den mörka korridoren hemma hos mina föräldrar, känner den kärva, omisskännliga doften av Chanel Nº 5, som skickar en stark upphetsningssignal till min hjärna. Där i kröken står Julia och lutar sig mot väggen. Hon är i samma ålder som jag är nu. Korridoren i halvdunkel, en axelbandsklänning som blottar hennes parfymdoftande bröst, hennes kropp spänd och kurvig av upphetsning, hon ger sig hän med en aggressivitet och en styrka som jag aldrig har känt förr – inte senare heller. Kyssar som vilda bett som lämnade sår, som eggade begäret, mitt ansikte som tog sin tillflykt till klyftan mellan hennes bröst, mitt unga sedeslösa barnhjärta, min mun som fann tröst i hennes utsökta, outtömliga bröstvårtor.
–Om du vore i min ålder skulle jag aldrig släppa dig, säger hon.
Och jag blir rädd. Och jag får utlösning i byxorna.
Jag berättade det aldrig för dig, Signe. Där i det fördolda tändes – och slocknade – min lust.
7. Minne av övergivenhet
Denna influensa, eller vad det nu är, försätter mig i ett tillstånd av oklar konvalescens. Jag tänker på oss: Ibland tror jag att vi alla har en mörk och hemlig sida, fascinerande, som Julias när hon förförde mig, eller som min när jag försökte vara vuxen vid tretton års ålder. Var är din? frågar jag mig. När jag föreställer mig dig i detta tillstånd av förfrämligande, tar en obehaglig och skarp smärta makten över mig och jag kan inte släppa tanken på de gånger som också du har varit sådan, som vi, som Julia, förlorad och förälskad vid sina fyrtio år, som jag, förförd och isolerad i min moraliskt fördärvade barndom. I de ögonblicken brukar jag betrakta dig, i smyg, och fråga mig vilka sanningar du döljer för mig, vilka känslor, upplevelser, önskningar, som är så mycket dina, de kommer aldrig att tillhöra mig, aldrig bli kända för mig. Det är till viss del en instinkt, ett skrämmande symptom på misstro. I tvivlets halvdunkel blir din kropp mer lysten, dina läppar oväntat någon annans, mer sensuella; det uppstår en lust utan kärlek, som en reflex, som om min kropp ville försöka överträffa det den tror sig ana i din, tävla i sina lustars mörker, som om hela mitt väsen ville återvända till den där korridorkröken där alla mina hemliga möten med Julia kulminerade. Jag kommer av mig och säger till mig själv att jag inte är sådan. Kanske inte du heller, funderar jag. Men det där tvivlet är så omfattande, så fullt av hål, så svårt att förena med mitt minne och med de fantasier som minnesluckorna har framkallat.
Den mörka sida som jag tillskriver dig, som fjärmar dig från mig och gör dig oren, ofullkomlig, alltför mänsklig, står i kontrast till bilden du projicerar av dig själv, ren, osäker, skör. Jag ser på dig igen och säger till mig själv: Vem är hon? I vilken mån känner jag henne? Varför ska jag lita på henne?
Alla sviker vi väl, säger jag försonligt till mig själv. Likafullt finns det svek som avslöjar ett beteendemönster, som anspelar på vardagligheten, de dagliga interaktionerna, glömskan och slarvet, obetänksamheten, en typ av svek som bara kan kallas så när de fogas ihop, när de ackumuleras i kraft av tiden, rutinen, tröttheten; svek som beror på leda, jag-orkar-inte-mer, handlingar som var och en för sig saknar betydelse, är oväsentliga, inte påvisar något, inte avslöjar sin riktning; det är sveken från den icke mörka sidan, som kommer av vår välmenta vulgaritet. Det finns andra svek som sjunker ner i det djupaste av vårt väsen, som ibland bara sker en gång i livet och som vi med tiden blir oförmögna att förklara, och som inom oss kan kännas avlägsna, opassande, främmande, men de kommer från den mörka sidan, för de försöker förstöra den andra, undergräva relationerna i vår omgivning, förneka de andra och förneka oss själva, fördärva respekten för vad vi är genom att försänka våra önskningar i glömska, sinnesförvirring, fantasi.
Det var så jag alltid anade din relation med Christian. Även om mina misstankar systematiskt kvävdes av min disciplinerade benägenhet att inte rätta andras handlingar, att inte lägga mig i, att inte tillåta mig att tvivla. En dag såg jag er titta på varandra med en glädje och en samhörighet som skulle undanröja alla frågetecken. Det var ett obestridligt bevis: ärligare än ett komprometterande foto, en dans i ett avsides hörn på festen, en sjaskig sexscen på en bartoalett. Trots det fick min lojalitet mot illusionen, min illusion, mig att tillbakavisa det fullständigt, förneka min otrohet med Julia, hennes oförställda och oanständiga förälskelse, min patetiska och genomträngande passion, min tusen gånger förbannade ensamhet. Hur ska jag skriva om dessa spridda bilder? Hur ska jag förena alla dessa historier i en enda?
8. Minne av förödelse
Influensan har trängt in i min kropp för att påminna mig om min svaghet i förhållande till min omgivning, min fru, mina barn, mitt arbete. Min kropp, ett rum att betrakta på försiktigt avstånd, upptäcka bristerna, slitaget, som liksom en outplånlig defekt får fäste i den. Att vara sjuk, tillfälligt, är som en existentiell påminnelse, ett medelmåttigt men otvetydigt besked om gränserna för min existens, begränsningarna för det man längtar efter. Jag känner ett skarpt obehag i höjd med njurarna som gör att jag inte kan sova. Jag har tagit en tablett för att lindra smärtan.
Jag sluter ögonen, andas djupt och föreställer mig hur inandningsluften tränger in i de smärtande områdena i min kropp och skapar ett skydd, en osynlig vaddering som dämpar min smärta. Jag har lust att gråta. Jag vet att det är löjligt. Jag har bara en övergående sjukdom, imorgon eller i övermorgon kommer jag att vara frisk igen, jag kommer kanske att ha glömt detta tillstånd av melankoli och vanmakt. Eller inte? För det är känslan av att det under denna kroppsliga, överkomliga svaghet finns en djup, svårläkt spricka som skrämmer mig, gör mig livrädd. Jag läser Murakami, hans tredje bok i 1Q84; jag följer romanens intrig utan att riktigt förstå vart jag är på väg. Likväl finns det bilder, meningar och metaforer som jag försöker lägga på minnet, som uppfyller min själ när betydelserna sjunker in i den labyrint av mysterier som mitt synsätt håller på att förvandlas till. Jag vänder blicken mot min kropp. Jag tycker inte om den. Jag ser den inte som attraktiv och jag tror inte att någon kan finna den attraktiv. Det är deprimerande och löjligt. Som den löjliga övergående sjukdomen jag lider av. Jag vet det men jag kan inte undgå att ana, att det under huden finns en klibbig, vanskapt hålighet, som jag inte har kontakt med. Jag har lust att skada den, få den att lösas upp i havets oändlighet.
Resten av dagarna
Idag vaknade jag med en smärta som jag inte kan placera någonstans i min kropp. Den är odefinierbar och oroande. Jag har tagit några smärtstillande och några sömntabletter. Jag behöver vila. Ändå har jag inte uppnått det lugn och den sinnesro jag önskar. Jag har inte heller lyckats sova.
Efter att ha tänkt på det många nätter gick jag med dessa röriga anteckningar till Signes arbetsrum. Jag sa: det här är mina minnen. Hon tittade upp från skrivbordet, log förvirrat mot mig och sträckte fram händerna. Sedan gick jag därifrån. Jag ville ge henne tid att läsa det. För att vi var för sig skulle kunna dela några av dessa ögonblick. Jag är nervös. Jag har gått ut i trädgården för att röka en cigarett. Lyset i arbetsrummet är fortfarande tänt. Det fattas ett minne i mina anteckningar. Ett sista minne.
· · ·
9. Minne av avsked
Jag såg henne från fönstret i min vagn, på ett visst avstånd, men inte så stort att jag inte kunde känna igen henne och jag tänkte att kvinnan jag betraktade inte längre var min och jag kände i just det ögonblicket, fast bara svagt, att mannen som iakttog henne inte längre var jag. Det var utan tvivel en konstig känsla av sällsam frigörelse, där hon hade upphört att vara hon. När några ögonblick passerat kände jag, alltjämt på avstånd, att Signe fortfarande var hon, och jag kände igen hennes gest med högerhanden som rättade till håret, och jag återfann hennes lugna profil, och jag erkände utan tvekan att den där rösten som vände sig till konduktören var samma säkra, täta, omslutande röst som så många gånger hade förfört mig. Det var samma attraktiva kvinna som jag hade lärt känna för mer än tolv år sedan och min kropp darrade fortfarande när hon slöt ögonen och öppnade dem igen, lysande, lugna, för att hälsa på mig. Där var vi igen, men jag tvivlade nästan, som om jag tänkte att den där på samma gång kända och okända blicken inte var riktad mot mig. Det var då jag definitivt tänkte att det var jag som inte var densamma och inte hon. Signe gick framåt med snabba steg och väjde för hinder och personer på perrongen, hon gick mig till mötes även om jag tänkte, utan att förstå det, att medan jag såg henne komma emot mig, sträcka ut armarna, le brett, så iakttog jag detta möte, jag såg henne och jag såg mig själv stiga ner från vagnen och jag förstod ingenting för jag trodde att det hände när man dog och kroppen låg försvarslös och betraktade sig själv från dödens oskuldsfulla lätthet. Och jag nöp mig i armen och betraktade min spegelbild i en tågtidtabells smutsiga glas och allt tydde på att det var jag, även om jag själv tvivlade på min existens. Signe kysste mig otvunget, utan passion eller nöje, precis som jag mindes det från de senaste åren, men jag vågade inte protestera – även om det var otillfredsställande för mig –, eftersom den attityden låg helt i linje med Signes gester och manér. Men det var något konstigt i mig själv som drev mig att se, känna och tolka Signes gester och rörelser på ett ovanligt, retsamt, avsiktligt förvirrat sätt. Det var en antydan till nostalgi, en känsla av något förgånget, förlorat, glömt.
Tillsammans gick vi mot utgången, vi utbytte några artiga ord, det var vad jag tänkte, hon frågade mig hur resan hade gått och jag berättade att förseningen berodde på ett problem med loket. Jag sa ingenting – även om det inte fanns något jag hellre hade gjort – om den konstiga känslan jag fick när jag såg henne eller om den lika konstiga känslan jag fick när jag såg mig själv, och inte heller om min djupa önskan om att hon skulle förstå denna ångest. Jag öppnade taxins bakdörr, lät henne stiga in först, vi uppgav adressen till ett hotell i centrum och tillsammans betraktade vi det bekanta landskapet genom fönstren. En rysning löpte genom min kropp när jag föreställde mig henne naken på hotellsängen. Jag kunde se eller föreställa mig hennes kläder falla, min lust blossa upp, hennes purpurfärgade bröstvårtor snudda vid min mun … Allt blev suddigt omkring mig och jag kände en enorm, omätlig lycka och jag vände mitt ansikte mot hennes med den enda avsikten att beundra det, och då såg jag bara stadens landskap passera i taxins hastiga takt och Signe som väntade vid hållplatsen, lugn, vacker, lycklig. Hennes klänning var svart, åtsittande, elegant, håret uppsatt. Och jag visste inte om det var en dröm eller en mardröm. Och taxin fortsatte, utan chaufför, utan riktning, utan mening …
Epilog
Vi hade ingen fysisk relation, även om jag många gånger föreställde mig hur mitt liv hade kunnat vara vid hans sida. Jag sa det aldrig till honom, men jag tror att jag lockades av hans djupa svårmod, hans melankoli. Vår relation var som mellan två kurskamrater som beundrar och respekterar varandra. Ingenting mer, även om det finns osammanhängande ögonblick däremellan, liksom under ytan i våra mötens tystnader, som verkar säga emot mig när minnet eller fantasin förenar dem. När jag tänker på det från det perspektivet, och särskilt nu efter att ha läst hans berättelse – fiktion, ren fiktion, insisterar Christian – känner jag att jag har varit hans fru utan att veta om det, att vi i många år, som så många par, har levt parallella liv, som till slut, i det jämlika dödsögonblicket, möts.
Signe Lund
