Lucas Ruiz

Fotography: Claus Jensen

[Español]   [Lucas Ruiz]

Svensk översättning: Agnes Simonsen


ORUBBLIGT



Till Paco Rubio och Mati

Jag tycker mycket om att åka tåg. Till viss del kanske på grund av att jag läste Antonio Machados poesi när jag växte upp, vilket gav mig ett uppdiktat, litterärt minne, som förflyttade mig i fantasin till platser i Spanien som jag aldrig hade besökt. Till viss del tycker jag kanske om att åka tåg för att jag uppslukas av den märkliga tjuskraften hos dessa maskiners storlek och effektivitet, så nära marken, så förenade med Europas historia, framförallt med detta nordliga och genomskinliga Europa, en förutsägbar metafor för en industriell utveckling som vissa hade trott redan var glömd. Så gamla och så moderna på samma gång. Så romantiska.
SPACENär jag bodde i Malaga hade jag knappt rest med tåg, förutom på en något makaber och absurd resa som tog mig till Estación de Francia i Barcelona. Estación de Francia upprepar jag nu, och det låter som ett eko, ett blekt och idealiserat minne, barnsligt, rent av som Machados poesi.
SPACESå på sätt och vis är det en lycka att bo här, eftersom jag har spenderat mer än halva mitt liv i Danmark på att resa med tåg. Etthundrafemtio kilometer från Århus till Odense och lika många tillbaka har präglat en stor del av min tillvaro i detta land.

En timme och fyrtiofem minuter i varje riktning under vilka jag behövde lära mig att förlänga sömnen och arbetstiden, förvandla min plats, som är öppen för sömniga och okända passagerare, fientliga mot hälsningar och blickar, till ett slags privat rum, mitt sovrum och mitt kontor. Beroende på dagsformen var det ibland ett privat och mörkt rum där jag sov fridfullt, långt bort från de okända åskådarnas blickar, ibland var det mitt kontor, där jag rättade uppgifter, strök under citat, läste böcker eller skrev – med större svårighet än färdighet – artiklar som mycket få människor skulle läsa. På tillbakavägen, trött efter dagens vedermödor, förvandlades vagnen till ett litet vardagsrum där jag brukade se på någon film, läsa någon roman, lyssna på musik eller bara sova.
SPACELandskapen som omger de båda tågen – det påhittade från min barndom och det från min overkliga nutid – var olika. De som jag upplevt här är plattare och mer likartade, mer överrumplade i mitt vakna tillstånd, och de som jag en gång i tiden såg för mig var mer uttrycksfulla och oäkta, vackrare. Nutidens resor går snabbare jämfört med det mjuka dunket på resorna som jag fantiserade om, fast det hände ett par gånger att jag fick svindel av att inte se någonting. Men framförallt var den värld av varelser som hopade kring mig på ett visst avstånd väsentligt annorlunda, metafysiskt annorlunda. De som jag nu stöter på är verkligare och mer likgiltiga, liksom försjunkna i sig själva eller förlorade i sin egen existens. Ett annat tåg jämfört med de från min barndoms drömmar, utan tvekan. Trots det överlappar båda dessa resor varandra i mitt minne, de går omlott. Därför har de starkt och påstridigt satt sig fast där, och även om det var ett tag sedan som jag tog den här resvägen – som jag reser överhuvudtaget – kom jag idag att tänka på en av de där morgnarna, en morgon som alla andra, för knappt två år sedan.

· · ·

Precis som varje dag de senaste åtta åren stiger jag upp med tröttsam exakthet klockan kvart över fem på morgonen. Huset är tyst, barnen sover, min fru vrider sig i sängen för att ta tillvara på den sista halvtimmens sömn. Tidningen slumrar redan på dörrmattan sedan en timme.
SPACEJag duschar snabbt – och motbevisar anklagelserna som min fru överöser mig med –, jag klär på mig i blindo och utan att urskilja vilken färg tröjan eller strumporna har, med ointresse men effektivt – med dålig smak, som min son ofta påpekar –, jag tar ryggsäcken med datorn och lektionsböckerna, kalendern, den lilla anteckningsboken och några lösa utskrifter, jag tar ut min cykel från den gemensamma källaren, sätter på cykellamporna och skyndar mig, färdas genom nattens bittra mörker mot tågstationen, med olust och disciplin. Den ligger inte långt bort, men man måste trampa snabbt. Tiden, precis som varje morgon, är mycket knapp och det är bäst att inte bli distraherad. Jag kommer fram, ställer cykeln i stationens cykelparkering, tar mig ner för en av de yttre trapporna som leder ner mot perrongen – så snabbt jag kan – och springer mot min vagn. Tåget har precis kommit.
SPACEPå perrong nummer 3, nära rulltrapporna, som står stilla och verkar gamla vid den här tiden på dygnet, väntar vagn 91 på oss tyst och diskret, med en kuslig skugga av hån och förtrolighet. Det är samma vagn som jag har suttit i de senaste åren, där jag, som en del av en liten grupp människor som har sitt jobb långt ifrån hemmet, reser dagligen och regelbundet. Dess punktlighet fascinerar mig och slår mig med häpnad. Dess blotta närvaro förundrar mig och gör mig yr när jag stannar upp och tänker på att jag har stigit på det, lydig och eländig, under så många år.
SPACEKlockan är 5.50, jag har precis stämplat mitt klippkort och söker mig som en sömngångare till min plats, samma som jag har suttit på under cirka åtta år. Där sitter redan några passagerare inklämda och ångande, de flesta främlingar, dagsresenärer, med sitt skrymmande bagage och nyköpta kaffe. De är främlingar, och jag känner att de inte hör hemma här. Jag tar stilla av mig rocken, följer en inarbetad ritual, efter det tar jag fram datorn, datorsladden, kalendern där jag även förvarar klippkortet. Jag kollar så att datum och tid på klippkortet exakt stämmer överens med min kalender och min klocka. Jag bekräftar att det är fredag, den 26 februari 1999. Jag känner en lättnad, som om jag hade gjort mig av med en tyngd, en oro. Nu kan jag lugnt sätta mig, allt är förberett för att börja dagen: biljetten, arbetet, uppgifterna, vagnen … rutinen.
SPACEVid 5.55 kommer de nästan samtidigt, de andra två passagerarna som jag i hemlighet delar vagnen med. En officer i uniform, grön basker och med en portfölj i brunt skinn där han förvarar dokument som han noggrant går igenom varje morgon. Knappt en minut efter honom kommer en ung tjej i tjugoårsåldern, asiat, från Korea kanske. Så fort hon sätter sig börjar hon läsa en av de där gratistidningarna som de delar ut på stationen, Metroexpress tror jag den heter. Jag känner dem båda, det vill säga att jag känner igen dem när jag ser dem. Jag har delat vagn med officeren de senaste sex åren, med den koreanska tjejen de senaste fyra. De känner mig också. Under hela den här tiden har vi aldrig sagt ett ord till varandra, vi har aldrig hälsat eller tittat direkt på varandra fast vi iakttar varandra när vi tror att de andra är upptagna med sitt eller vilar. Vi är tre främlingar som har en klar men ytlig bild av de andra: vilken tid de stiger upp, vad de läser på morgonen, vilka kläder de har på sig, vad de jobbar med … På sätt och vis känner vi varandra bättre än de flesta, men vi kan inte varandras namn och vi undviker kontakt. Vi är ett sällskap på en märklig resa utan mål.
SPACEIbland när resan precis har börjat får den intensiva värmen från elementen, eller dunket från tåget, eller tröttheten efter en avbruten sömn mig att falla in i en mild dåsighet som till sist leder mig in i en djup och intensiv sömn. Vid sådana tillfällen föreställer jag mig att tåget ökar hastigheten och, utan att förlora kontrollen, rusar fram över någon slags oändlig avgrund. Jag har känslan av att flyga eller att fly – i drömmarna gör jag ingen skillnad mellan dessa två handlingar– och att jag ler stort och ohämmat, med en djup, långvarig, snarast frånvarande njutning. Det händer att jag möter en kvinna som jag aldrig har träffat innan. Hon är mörk och mindre än jag. Jag minns inte exakt hur hon ser ut, men i drömmen är jag säker på att jag skulle kunna känna igen henne bland alla kvinnor i världen.
SPACEKillen som säljer tidningar och kaffe närmar sig med en smal vagn som han skjuter framför sig. Han ger min axel en liten knuff och väcker mig bryskt ur sömnen. Jag tittar frågande på honom. Han erbjuder mig professionellt och artigt en kaffe som jag tar emot utan att ha bett om det. Jag börjar, fortfarande något förbryllad, att läsa en av böckerna som jag har lagt på bordet. Jag kastar en blick omkring mig och observerar med vilken flit och vilken tystnad mina grannar i vagnen arbetar. Det liknar ett kontor i full aktivitet.
SPACEI början när jag kom hit, tänker jag, kändes den här situationen märklig och obekväm och jag brukade göra allt som stod i min makt för att komma i kontakt med dessa arbetsamma och främmande passagerare. Jag gick till toaletten flera gånger för att få till ett samtal, även om det var enstavigt och med gester, jag sa ursäkta högt och tydligt när jag gick förbi, för att väcka något slags instinktivt, desperat medlidande, jag log … Allt var förgäves eftersom de flesta inte spelade med i mitt spel. De nonchalerade mig. Till sist kände jag en eftersmak av förlust, av misslyckande, av uteslutning. Nu, efter dessa åtta år, verkar det dock som att jag har lärt mig. Inget upprör mig eller gör mig nervös när jag stiger på tåget. Ingen hälsar på mig eller ler eller säger något som helst till mig, och även om det kan verka konstigt finner jag detta sätt att nonchalera mig fullt av respekt mot mitt liv och privatliv. Det är en obeskrivlig känsla av tillhörighet. Medan jag funderar dricker jag lite ur kaffet som killen som jobbar på tåget så vänligt hällde upp till mig. Jag tar ett djupt andetag.
SPACEKlockan är 7.02 och tåget stannar i Fredericia. Vagnen töms och fylls på nytt. En tjej stiger på. När jag tittar på henne tycker jag mig se ett ansikte som jag känner väl: hon är mörk och verkar vara lite kortare än jag. Hon letar nervöst efter sin plats och jag upptäcker förskräckt att hon håller på att sätta sig precis bredvid mig. Jag börjar samla ihop mitt skrivbord: datorn, pappren, kalendern, tågbiljetten och hon säger på utsökt felaktig engelska Not is necessary. Av uttalet gissar jag var hon kommer ifrån. Spansk, tänker jag. Jag underhåller mig ofta med den sortens gissningslekar när jag är ute och går, men jag väljer att le, säga thank you som en riktig bedragare och fortsätta att läsa. Jag rättar några texter från elever som går tredje terminen. Nina, en tjej som alltid sätter sig längst bak och aldrig säger något på lektionerna – jag misstänker att hon inte kan spanska– har skrivit följande text som hon av fåfänga eller okunnighet kallar dikt:

”orubligt händer det honom han som vänder sig till böckerna under skrivbordslampan han upptäcker konstnärens hjälplöshet och accepterar sin bitterhet mot honom som kysser min älskare i vindsrummet och förbrukar min längtan han erkänner njutningens strategi och begränsar mitt misslyckande vad meninglöst mitt liv där inget händer allt flanerar framför mina ögon berör knappt mina sinnen denna hud som knottrar sig är inte längre min den tillhör någon som är exalterad som betraktar han känner åtminstone passion jag bara iakttar hans blick fast jag vet att bakom kommer det alltid att finnas någon som hatar mig orubbligt”

Texten, som är barnslig och inte särskilt genomarbetad och försöker vara experimenterande genom utelämnandet av skiljetecken, vilket är utmärkande för unga med författarambitioner, skakar mig, rör upp något i mitt inre, jag vet inte exakt vad, men det gör ont. Jag tänker på tillvaron som flanören, betraktaren, voyeuren, den frivilliga eller förpliktade resenären lever, som jag, och under några sekunder ser jag mitt liv försvinna mellan mina fingrar som om det vore en handfull vatten från havet som jag försöker fånga utan framgång.

Min granne, som är uttråkad eller orolig, kastar en blick på sakerna i mitt improviserade kontor. Till sin överraskning eller glädje ser hon en av böckerna som jag håller på att läsa, La isla de los jacintos cortados av Torrente Ballester. Som om hon hade gjort en stor upptäckt, säger hon: är du spansk? Och jag nickar med mer motvilja än entusiasm. Var kommer du ifrån?, fortsätter hon. Från Malaga, svarar jag nästan vresigt. Åh, tänk att bo ända här uppe där det är så kallt …, och hon gör sig ivrigt redo att börja ett samtal för att fördriva tiden tills hon kommer fram till sitt resmål, förmodligen Köpenhamn. Det hade kunnat vara mycket trevligt, tänker jag för mig själv. Och jag betraktar hennes vackra och bekanta ansikte. Men istället tittar jag kyligt på henne, ler och säger med kort, avskräckande ton: Ursäkta men jag håller på och förbereder mig inför en lektion som jag ska hålla om mindre än en timme. Jag har inte tid att prata med dig. Hon ser bedrövad ut, känner sig förödmjukad och avvisad. Jag håller tillbaka en känsla av medlidande som jag antar att jag borde känna för henne. Jag sväljer och tittar mig omkring igen: en vagn som vid den här tiden är överfull av folk som sitter med datorerna påslagna och mobiltelefoner som har börjat ringa. Jag kastar en snabb blick omkring mig, nästan i smyg, och möter militären och koreanskans flyktiga blickar, och i ett kort, nästan omärkligt, ögonblick känner jag att de ler åt mig, som om endast de förstår mitt beslut.
SPACESedan fortsätter jag med mina göromål: jag läser min elevs dikt – eller vad det nu är – igen, och skriver impulsivt och sorgset i en av marginalerna:

”… vad meninglöst mitt liv där inget händer allt flanerar framför mina ögon berör knappt mina sinnen …”