[Español]
Svensk översättning: Agnes Simonsen
Två utdrag ur La débil mental
JAG KOMMER INTE NÅGONSTANS IFRÅN. Världen är en grotta, ett hjärta av sten som krossar, en horisontell svindel. Världen är en måne kluven av svarta piskrapp, av pilar och skott. Hur djupt måste jag gräva för att nå föraktet, för att få mina dagar att brinna. Jag hade kunnat födas med vita ögon som den här skogen med släta tallar, och ändå väcks jag av vulkanaskan på trädgårdens klöver. Och ändå rycker mamma hårtussar och slänger dem på elden. Dagen börjar, jag är en bebis och mamma sitter med ryggen till i sin fåtölj och gråter. Jag vaknar som liten, där utanför är lavendeln, där inne är mamma och hennes svarta hår på glöden. Det finns extrakt av moln överallt, låga och vita, höga och förbipasserande, mörka och mellanliggande. Jag hittar på ett liv bland molnen medan jag sitter på klitoris. Jag skälver, jag vrider mig, jag behandlar mig med fingrarna av morfin och under detta förlopp är allt bra. Min hand inuti är tusen gånger hans ansikte inuti mig, hur mycket kan man äga ett ansikte, hur djupt kan man stoppa upp ett ansikte i könet. Under den tiden är gräs bara gräs och jag kan springa över ängarna. Av alla tusen sätt att existera som finns fick jag detta, jag känner inte igen någon och när den stora hopplösheten angriper mig, lever jag var som helst. Mamma slutade gråta, jag har börjat gå själv, jag har börjat prata, vi delar samma kläder. Jag vill att han ska komma tillbaka mot alla odds, trots all smärta, jag vill att hans ögon ska driva bort mig och att jag ska se trädtopparna. Jag vrider mitt huvud. Jag fastnar med framåtböjt huvud. Plötsligt har jag samma färg som en död. Det svullna ansiktet på en missbrukare i badkaret. Den episka kroppen hos den som ska ta steget ut i det steniga intet. Plötsligt märker jag att det är middagstid och hararnas blå ögon glänser kalla och jag går ut för att äta, men det är över. Jag börjar be eller så är jag bara kär. Jag ber honom spotta på mig, slå mig hårt i ansiktet. Jag stirrar på honom. Jag är inte labil, bara besatt, det blir alltid samma svar. Jag är uttråkad, mamma. Min hjärna är nattfjärilar i en burk och de kvävs.
MAMMA OCH SNUBBEN TAR STRYPTAG PÅ VARANDRA och gnider sig mot det hala betonggolvet. Snubben kommer i mamma och tittar i taket och allt börjar. Vi för in ett mikroskop i min formlösa kropp denna eftermiddag med slöa flugor. De skulle kunna hänga den som abstrakta tavlor i finrummet. I den här stunden dyker det upp heta träd, hala löv, jag gömmer mig för henne. Jag hör henne skrika. Jag går omkring uppe i berget, vart då. För tillfället hörs endast ljudet från vinden över bergstoppen och några sånger. För tillfället varar mysticismen och är myror i armen. Om du vill leva i en dröm, stanna där då, protesterar hon och låser in sig och allt är rök utan henne. Jag har kvar ett febrigt minne från barndomen i en utbränd bil. Mammas blick framifrån, mammas nacke som en insekt med ett hårt skal. Mammas blick när hon sitter och röker i den trasiga tågstolen i läderimitation. Jag är vaken i den låsta bilen, utan att kunna prata, grannarna som ringer polisen. Jag rör mig stilla, var är hon nu. Jag böjer mig ner för att kyssa jorden. Hur kan det här återkommande besvärande begäret vara möjligt, släktens efterblivna kusin som kommer för att störa frukostarna i solen med marmeladgifflar och till slut kastar sig från balkongen. Den gravt efterblivna kusinen som vidrör näsan och säger ’näsa’. Detta epileptiska begär, detta vanskapta begär, en längtande och enfaldig funktionsnedsatt person som man måste vara två för att lyfta och dra bort som en skottkärra för att kunna knulla på den mjuka madrassen. Och ändå har han inget annat att göra än att knulla mig, att åtrå mig från stolen. Och ändå är den tjocka och genomskinliga glorian på madrassen ett bevis på att jag lever. Jag förbereder fingret, men jag tänker så mycket att jag försvinner efteråt. Föreställningen om begär på begär gör mig tokig, en parasit med påsar under ögonen som når ända ner till halsen. Mamma, vart tog du vägen, jag är slutkörd, jag har arbetat nio timmar stående, de anställda behöver vila. Mamma, sval sval, het blev bränd. Om hon såg mig skulle hon bli rädd, jag utgjuter ett imponerande hat. Om du vill stanna kvar i drömmarna är det upp till dig, förolämpar hon mig från sitt råtthål.
