Hernán Bravo Varela

[ Suomi ] [ Dansk ] [Español]

Svensk översättning: Petronella Zetterlund




ALDRIG VALLADE vi någon hjord.
Vi kunde bara samlas
för att prata om att vara singel.

                        Aldrig
satt vi upp på fuxar. Vi red två och två,
brännmärkte varandra, provade sporrar
för att anpassa oss till fartens smärta.

                                     Aldrig
bar vi rutiga skjortor eller cowboyhattar:
vi blev förlägna av nakenhet och misstrodde
en bar kropp i underkläder.

                       Aldrig
gifte vi oss eller skaffade barn.
Vi fantiserade om att vara ägare till ett sterilt
husdjur och ett hus med högt i tak.

                       Aldrig 
hade vi en hemlig kärleksaffär.
Vi var synliga, anekdotiska, för alla.

                                     Aldrig
klättrade vi i berg eller klev ut i floden
för att fiska laxöring.

                                     Aldrig
kommer du att vara dålig på att spela munspel.

                                                                             Aldrig
kommer du att slå mig på käften.

                         Men vi kan höras på kvällen
den femtonde september, piaffera eller gnägga,
tappa huvudet i kontrollerade miljöer.




DÄR BORTANFÖR OSS finns en strand
med två solar. Det är nedgången till paradiset
från vilket få återvänder. Ett hotell
med ett enda rum utan speglar
vars inre är ett öppet fönster –
på sängen ligger ett brudlakan
som fullbordas av luftkonditioneringen
när varelsen lämnar rummet delas det
i två delar och båda går de in till stan
för att glömma och turista.

                           Där bortanför
finns det andra som en söndag vaknar upp
ur vår historia för att tvinga på oss
deras egen. ”Det är hans problem”, säger dom
och det säger vi. Och det pratas om orsakssamband
och trädgårdsskötsel, om åldrandet,
om inhemska fåglars migration,
och det kommer fler.

                           Det är dags att säga 
felaktigheter igen, till oss själva,
män med buketter orientaliska liljor
som blinkar sin morsekod mitt på dagen,
som sanden som du ser täckas av spår
under vattnet för att minnas formen vi hade
när varelserna i förhistorisk tid kom upp ur havet 
utan att stänga dörren, utan kön, utan återvändo.





VAR OCH EN MED SITT

Nere på stranden vid sjön skulle de ensamstående männen
med tålamod kunna räkna stjärnorna,
men snart blir de distraherade.

                           Nu
ligger de i gräset, de ensamstående männen,
och kastar stenar i sjön och sänker en 
eller två stjärnor innan vattnet
lyckas återta samma gamla anlete.

Närmare klockan åtta lyses bryggan upp –
de tänder en brasa. De ensamstående männen
röker och skålar, äter och lägger sig
på stranden vid sjön. Lysmaskarna
samlas, tänds och skingras.


Lake Anna, Virginia, 24 maj 2008





EN DÖRR ÄR öppen eller stängd.
Det som följer därpå är en epifani,
frågan om skönhet i ett mycket närbeläget kungadöme,
svaret från en spegel av obsidian.

                           Jag vet inte
vem vi följer, men vi går runt som snurror
som söker tråden som fick dem att spinna.
Det är på det här sättet vi gör oss attraktiva:
de som äcklade oss blir ett trängande behov, mörker. 

Hernán Bravo Varela
Hernán Bravo Varela

Hernán Bravo Varela (1979) är poet, essäist och översättare. Han har publicerat sex diktsamlingar och tre essäsamlingar. Han har bland annat översatt Emily Dickinson, Christina Rossetti, Oscar Wilde och T. S. Eliot till spanska. Bland de litterära priser han mottagit kan nämnas Premio Nacional de Poesía Joven 1999 (nationellt pris till unga poeter i Mexico) och Certamen Internacional de Literatura Sor Juana Inés de la Cruz 2010 för sina essäer. Sedan 2018 är han redaktör för Periódico de Poesía som ges ut av UNAM-universitetet i Mexico City. Hans senaste bok är Modelo centinela (2021), en genreöverskridande verk som publicerats online.

Leave a Reply