Andrea Alzati

[ Español ]

Svensk översättning:
Disa Holmlander och Helena Boberg





Halshuggning

jag lyckades säga
några ord av tacksamhet 
innan de högg av mitt huvud

medan sabeln som snart skulle slakta mig
blev slipad av en man i stövlar av gummi
och tuppen gol i min allra sista gryning

tackade jag för nätternas djupa sömn, 
för det våldsamma regnet, 
för mitt slumpmässiga val av pil och båge 

jag visade min tacksamhet mot mänskligheten
som bakar bröd innan gryningen

säckar med mjöl babels torn
surdegar i permanenta formationer 

grytor som inte oxiderar andandes ånga
stekhällar över öppna eldar
kanderade apelsinskal vid portarna till paradiset
som väntar på mig med särade ben

jag lyckades tacka för dagarna av terror under solens strålar  
för den bottenlösa rädslan för min egen lycka    
blad av vattenkrasse lysande grönt      
kotlettrad
                                   katrinplommon   
märgben på ett naket fat av lera.




Bokslut

jag har ett hjärta som pumpar blod
en svampig hjärna
tvåhundrasex skelettdelar
värkande myopiska ögon

jag har ett fönster som är bara mitt
varifrån fyra slitna väggar kan skådas
himmel, rör, fler fönster

jag har en svart hund 
som varje natt sover vid min sida 
och som vet hur man leker med bollar
och sätter sig om man ber honom sitta 
hunden och jag har varandra men hans liv tillhör inte mig

jag har ett slott i luften och luften är röd jord
runt slottet en krans av generationer av fruktträd
som vårdas av ingen och ändå står de stadigt
slottet svävar ovanför mitt ärthuvud
som en jättelik krona som bara jag kan se

jag har en spegel och en spegelbild med min krona av jord
spegel, spegel på väggen där,
säg vem som löjligast i landet är 

jag har några rädslor
ett par tre övertygelser
en handfull danser som ingen ska ta ifrån mig

jag har en näve
med vitt salt
att kasta i mina ögon
när ögonblicket kommer.




Försvar

inom mitt synfält lyssnar 
mitt knöliga huvud av marsipan
till ljudet av en bild
tuppens skimrande fjädrar 

pappersdrakar färgade av goda avsikter korsande blickfångets cirkel

jag tänker på underjordiska tunnlar
på en glaciär täckt av konfetti
att betrakta världen är att tänka på världen

mina inre ögon förfinar färgerna i sin allra sista gryning

bland stenarna i floden
spritter grodor av brons
under solens strålar 
och vattnet som flyter nästan genomskinligt
fuktar mitt vita kranium

jag är en kalvtunga som lapar i sig döden

mitt liv var utan fläckar 
på tallriken bräddfull av tystnad
den sista mandarinklyftan omgiven av skal

talets tecken mina ständiga följeslagare

i mina armhålor anlade jag en stad
härskarinna över mina mörkaste vrår
över mina veck längst bort från texten
kejsarinna över valven på min gyllene altartavla
där jag badade i oändlighet
källa av heligt vatten

var lade jag käken som jag lät kyssa dina händer? 
vilken jord fick näring från våra brådmogna vingar?

i kyrkan ekot av en vändande applåd
som sedan slapp ut ur templet i en svart råttas skepnad
där, i dess darrande morrhår och skräck, grundlade jag min religion

hårsvall från gudar hänger från himlen ned mot jorden
med min sabel ger jag dem form
drar upp linjer för min utsaga 

jag hörde hundens svarta kropp 
sova vid min sida
hans drömmar galoppera 
av päls och huggtänder och blod som bara kan anas
vi drömmer inte på samma sätt
min hund och jag
men sover sida vid sida
och det är vår hämnd.




Stockholm

varje morgon möter jag min kidnappare med viftande svans 
värmer upp min röst gurglande vinäger 
stämmer upp i födelsedagssånger på två ben
och min nos söker händernas valv

gryning grön, ljusglimten röd

är du ett flygplan? en utomjordisk farkost?
är du mitt sanna sinne?
eller en primitiv gud?

hemvändande från ett krig som ännu inte börjat, sårade

jag förlorade en av mina lemmar
och han förlorade alla
en säck potatis med en visselpipa hängande om halsen

låna mig din lykta

jag vill lysa upp din strupe
spela upp ett stycke skuggteater
mellan dina bröstvårtor.




Atmosfär

där uppe, i den vanliga himlen
på fältet där jag skördar
mina mest vegetabiliska avsikter

där daggmaskar faller som regn
ex-presidenter med kroppar som larver 
invasion av skalliga masker av gummi
defilerar i atmosfären

mina hästkrafters dunkande 
det vackraste vita bruset,
fläckfria flaggor vajar 
visar att det är fred på jorden
för de lättjefulla människorna

i denna luft 
i detta luftrum där mina muskler glänser
kött marinerat i olja
och saltet kantar mina ord
och min tystnad smakar bröd

där på höjden sätter jag mig och funderar 
i handen penna och linjal 

vad för diagram ska jag rita
för att överleva i denna luft
som är så ren så ren?



Andrea Alzati (1989) är poet och konstnär. Hon studerade latinamerikansk litteratur vid Universidad Iberoamericana. Hon var poesistipendiat i Jóvenes Creadores del FONCA 2016-2017. Hon är författare till Animal Doméstico, Algo tan oscuro que no tiene nombre och Todos mis quchillos. Hennes konst kan ses på Instagram: @aalzati.
Dikterna här är tidigare opublicerade.

Leave a Reply