[castellano]
Svensk översättning:
Sara Mannheimer, Elisabeth Hjorth och Kholod Saghir
Jag är osynlig
Här tävlar folk med varandra
i att arrangera äktenskap
Kvinnorna räknas ut
redan tidigt
deras namn stryks från listorna
över intressanta objekt
Min mor förväntar sig ett bröllop
men har gett upp hoppet om mig
Jag vet inte hur jag ska förklara det
Jag kan inte bete mig på det sätt som krävs av en kvinna
Jag är likgiltig inför mina värdinneplikter
Ointresserad av att prata om frisyrer och hårfärgning
Mitt hår är asocialt
Min mor letar efter dina brev
bland högarna jag lämnar bakom mig
Men eftersom hon inte kan läsa
får hon nöja sig med sin egen misstänksamhet
Jag blundar hårt
Trycker händerna mot ögonlocken
Ljuset här blottar allt
Jag blir ett med mörkret
för att inte genomskådas av ljuset
Ibland kommer jag inte undan
hamnar oavsiktligt i blickfånget
Min familj påminns om att jag fortfarande lever
Grannarna väntar på nya avslöjande hemligheter om mig
Min syster vet allt, men säger ingenting
Det är hon som tvättar mina örngott
märkta av tårarna och mascaran
Här ägnar sig folk åt det som inte angår dem
Så förkrympta är de
Jag är osynlig
Och det gör mig särskilt iögonfallande
Jag matar kriget med dem jag älskar
Jag är en miserabel kvinna
som aldrig lär sig passa tider
Sysslorna hetsar mig
Jag rusar mellan tallrikarna
dukar bord för stora familjer
Jag föreställer mig ett hem
fullt av liv och rörelse
där jag förbrukar mängder av
tallrikar
skedar
glas
saltkar
gafflar
knivar
Saker som inte har med ensamheten att göra
men inte heller bryr sig om i vilket hus de bor
Jag är en usel kvinna
Jag klämmer fast mina papper under armarna
Så fort en tanke kommer flygande släpper jag tallriken i golvet
av rädsla för att tanken ska försvinna
som en fågel
Jag är en mager kvinna
Det är ett faktum att jag aldrig kan få ner
mat som jag lagat själv
Jag är en slarvig kvinna
Jag minns aldrig recepten
blandar ihop alla ingredienser på måfå
kryddar med böner
och hoppas att det ska göra maten mer aptitlig
Jag är en suckande kvinna
jag försöker få soppan att kallna, men den förblir het
av min brännande andedräkt
Jag är en sorgsen kvinna
Jag matar kriget med dem jag älskar
Kriget möblerar om
Lämnar mig bland sakerna som blivit kvar
Jag är en ensam kvinna
Jag betraktar sorgset skolbarnen som återvänder hem
Jag lär mig skriva ordet barn som om jag vore analfabet
Jag stavar mig fram lika varsamt som någon som masserar sin hårbotten
Jag är en dyster kvinna
Jag saltar aldrig maten
Jag överlåter åt mina tårar att
smaksätta resterande liv
Jag är en pratsjuk kvinna
Luften är inte längre fri i vårt hem
Den förorenas av min ekande röst
Jag är en bortglömd kvinna
Jag tar avstånd från alla andra
och erövrar den absoluta ensamheten
Jag är en likgiltig kvinna
Nostalgin har redan skadat mitt hjärta
Jag har vant mig vid att längta
Jag överlämnar mig åt smärtan tills den inte längre berör mig
Jag är en utmattad kvinna
Mina leder har slutat samarbeta
Jag blir stående och tittar ut på vägen
Så fort jag ser någon vinka tror jag att det är till mig
Jag är en galen kvinna
Jag låter lamporna lysa natten igenom
för att intala grannarna att familjen tittar på film
att familjen fortfarande är en familj
Jag är en patetisk kvinna
Jag lär mig aldrig av såren från köksredskapen
Men varje gång min vänstra hand skakar
värker hjärtat
Handen påminner mig om skadorna
Jag är en misslyckad kvinna
Jag tänker på dig
och plötsligt luktar allt vidbränt
Jag är en ängslig kvinna
Ensamheten erbjuder mig många sysslor
Jag stryker min fars uniform
bränner hål i den för att fördröja kriget
Jag tvättar kläderna åt mina förlorade bröder
Jag tvättar dem om och om igen
som en förevändning för att vänta på deras återkomst
Jag är en glömsk kvinna
Stolt bär jag dussintals skedar
men handen skakar av rädsla
Den anklagar mig
För vem bär du alla dessa skedar?
Vi är bara två nu
Tolv skedar för vem!
Handens minnen är starkare
Kan handen glömma hälsningen från dem som givit sig av?
Det svarta fåret
Jag vet ingenting om
hur man uppför sig
Redan som liten
var jag den besvärliga
som hällde olja i diskmaskinen
för att trotsa min mor
Redan som liten
var jag drömmaren
som kröp in i den heltäckande slöjan
satte mig framför en fläkt
och lät det uppblåsbara tyget
fyllas med tomrum
Jag tog fram kaffekoppar
och lekte att det var ett hem för beduiner
Jag vet ingenting om
hur man hedrar sin mor och sin far
I hemlighet noterade jag mina anklagelser
i små anteckningsböcker som jag skaffade
med svepskälet att jag ville skriva poesi
Och så usel var jag
att jag avslöjade deras hemligheter för alla
Så usel att jag riktade misstankarna bort från mig själv
och lade skulden på första bästa
Familjeindex
Som en ensam och utmattad kvinna
sopar jag upp gårdagens ånger
från husets alla golv
Med halvkvävda suckar
placerar jag ut kläderna på tvättlinan
tömda på kroppar
Jag sätter mig på huk
betraktar hur
skjortkragen slokar som ett nedsänkt huvud
ryggtyget viker sig son en bruten gren
ärmarna dinglar i livlösa gester
likt lemmar som luften gått ur
Tystnaden drar in gardinerna i rummet
De ser ut som hindrande händer
som vill säga:
Stanna där vid väggen
Här finns ingen värt att se
Mor och far valde de mest undangömda rummen åt oss
för att vi inte skulle lockas av dem där ute
som självsvåldigt
bildat familjer på egen hand
Det var ingen lätt sak
Och själva lyckades de aldrig
byta sina brutala röster
mot diplomatiska blickar
eller dämpa aggressionerna
genom att stänga en dörr om sig
Det var tingen snarare än vi som sade ifrån
Bordet reste sig som ett levande träd
när vi satt runt det med vår längtan
och vår önskan att lämna kvar något
av oss själva på bordskivan
På samma sätt är det med frånvaron
Du vet nu
varför vi kallar vårt tomma hus
för ett övergivet hem?
Till ett drömland
De ville sudda ut ditt förflutna
få dig att blicka framåt
glömma vad du sett förut
sluta längta till hemlandet
utplåna ditt sinne för nostalgi
