Foto: Carl Dieker
[Español]
Jag älskar dig så som saltet älskar köttet
Det är omöjligt att formulera.
Hur lever jag när du inte ser mig?
Jag är utan bevis för dagens tomhet inför natten
…
Det går några månader.
Tystnaden går att uthärda.
Månens horn växte till på himmelen redan för sjätte gången
och lyckan var osäker än
Fosterställningen, min enda kontakt med ursprunget
En spindel som förövats sina ben
Sadism borde ha med sorg att göra
Jag sover inte. Föreställningen är min sorg.
Sanningen säger mig inget. Värdigheten?
Ditt ansikte pekar ut mig
Jag kan inte smälta det.
Jag vill inte yttra någonting som inte är viktigt.
Jag vill att du ska vara viktig
…
Larvens reflex att krulla ihop sig.
Jag gör anspråk på att vara mal. Äta av det som inte tillhör mig.
Tagen i anspråk av hunger
Även jag begär.
Du frågar varför larven inte ska bli fjäril
Det är så det går till.
Jag blir tyst. Det är olidligt.
Om jag inte talar till någon för vilken jag kan överge språket
har jag inget att säga längre
Kärleken finns inte här.
Hungern är obönhörlig. Bönen har inte här att göra
Den tillhör språket och kärleken.
En dunkel tillvaro
Allt jag förlorat
Ska det åter gå förlorat?
Levde jag i skönhet?
Om förbittring kan kallas skön
Att till slut äta även sig själv.
Du säger att jag inte har något val
Det var min första fysiska rörelse av rädsla.
…
Med en koncentrerad stöt placerades en udd i min kropp
Jag märkte ingenting. Smärtan är mild.
Den dödar mig i varje ögonblick
Sedan sprang jag, uppfylld. Ville förlora mig i det tuktade gröna
Och dina ögon hade slutit sig för synen
“Varför är du ensam i denna stora tomma trädgård
som ett stycke elektricitet?”
Nu vill jag att du försvinner ur min åsyn.
Livrädd att du ska överge mig igen
…
Rosen vecklar ut sig i rummet. Inträder i transen av sin egen närvaro
Överskrider. Det rosar.
“Jag är en ros” “Du älskar mig”
Att skriva om rosen är att säga
“Jag vill bli älskad” “Jag kräver att du älskar mig
narcissistiskt och upphöjt”
Du har aldrig levt i en sådan tveksamhet som jag.
Vad söker jag i ditt ansikte?
Att definiera det som glider undan,
en identitet som har med förlust att göra
En förlust som dväljes i sin egen negation
Jag avlägsnar dig försiktigt ifrån njutningen
Det är jag som är mor och oregerlig avkomma
Du dubbleras i mig och tvingar mig att åter skriva
Jag gör inte anspråk på någonting.
Det är min kärlek till tingen som förgör dem
Den lystna blicken tränger sig fram
likt ett dimljus i tillvaron, begår sitt våld i det tysta.
Det handlar om instinkt.
Jag förleder mig. Mina bedrägerier
utlöser den lilla lust att tala sanning
som är det enda som håller mig vid liv.
Jag gråter för att alla människor jag någonsin behövt
har övergivit mig.
Jag vill inget hellre än att kastrera dig.
Om jag inte redan har gjort det.
Att inte mörkret ska drabba även mig.
Jag orkar inte skriva om det här utan att ha sovit i hela mitt liv
Jag vet att om jag gråter nu kommer jag aldrig att kunna sluta
