Foto: Joanna Lindén-Montés
Svenska versioner: Petronella Zetterlund
Den här ledsna massan som är grå av sand
som förvandlar mitt röstläge
till en substans som är alltför sträv
för att den ska gillas av killarna
till ingen nytta har jag försökt förklara för dem
att orden kväver
att det inom mig inte finns någon man
med en fix idé att se allt från en annan synvinkel
Det faller på mig att rätta till landskapen
att dölja i de förfinade vridningarnas kronblad
en sensuell
geografi vackra landskap
snöbeklädda toppar
och en Pepsireklam
som släcker min törst
Turistbussar söker efter den förlorade staden i förlorade hattar
som skyddar dem mot solen
och mot sig själva
Skyddar de mig från att se dem
kan jag kräla bland dem
deras kakifärgade besvär
när de söker efter snabbmat
för att snabbt ta sig ur utmaningen det innebär att ta sig hit
utan att ödsla en enda droppe svett?
Faller det på mig
guiden
att förklara för dem
ännu ett kryss på kartan?
Jag säljer dem ett äventyr
De pensionerade är tacksamma
jag erbjuder dem en tragedi
och de allra yngsta efterfrågar mer blod
Det här landet
som jag disciplinerat lemlästar
och lappar ihop med dammande moln
Det här landet
som får mig att prata om lösa gatstenar
som nu kastas av dem som sakta närmar sig
torget med sina plakat
Det räcker att förklara för dem att det inte är
fråga om en sjukdom
utan helt enkelt om min röst
brännvinsosande
brinnande.
Hagnäs torg
Jag kommer att söka mig till solen, att återförena mig med de gamla vanliga, att känna igen mig i de arbetslösa som inte kommer längre än till kaféet. Här är jag igen och förklarar mig med hjälp av mina händer, jag försöker att i några få ord skildra vad som är utmärkande för en öken som jag ibland känner att bara jag vet att den existerar. En långsträckt och torftig öken vid havet. Vågorna för in och för bort avsaknaden av färg, vackra fåglar och ibland sopor. En stad med ryggen mot Anderna som när de här ensamma pensionärerna talar om den framstår som ett overkligt och magiskt Macondo. Men varken ljuset eller min finska räcker till för att förklara en så stor oreda, en sådan salig blandning, den röra av känslor, avstånd och brödrakrig som är Peru.
Helsingfors förvandlas till en stad av glas som jag glider fram på, bräcklig och skör. Helsingfors ren som en sjukhussal, en omutlig dam med högburet huvud, får det att vattnas i min mun. Jag tar avsked av de gamla killarna som roade oss under de där brinnande eftermiddagarna på Metallarbetarförbundet. De skriver sina memoarer, jag är halvvägs på en resa som jag fortfarande inte vet om den redan har nått sitt slut.
Dagen blir återigen en kille med skidmask som lägger håret tillrätta i sin långa skinnrock. Jag går undan för de förhatliga små plogbilarna som röjer snön, blottlägger trottoarernas mest bedrövliga hörn, i dess ställe strör de småsten för att förhindra att åldringar och tankspridda som jag halkar. Staden blir till slut en skiss. En del av den graffiti som jag lämnade i min hemstad borde ha en vägg här.
Jag skriver det som tystnaden tatuerar i mitt sinne, jag skriver om det som heavy metal-musiken från radion hos grannen vars ansikte jag aldrig kommer att få se lämnar svävande i luften. Jag känner igen den gamla kvinnans bankande i väggen, hon som inte står ut med ljudet som två sydamerikanska kvinnor gör när vi rör oss och skrattar. Jag tränger in i deras skog som in i en matsmältningskanal som inte släpper igenom de suraste smakerna.
Jag går in i skogen utan att ha på mig skogskängor. Jag plockar jordgubbar utan att ha på mig myggmedel som håller myggen borta. Jag går genom snön i klackar i hopp om att ta mig långt härifrån. Skogen är och kommer alltid att vara ett mysterium för mig. Ibland tänker jag mig att jag plockar svamp i ett hav av björkar som törstar efter regn. Vid andra tillfällen plockar jag bär med en grupp estniska tjejer som aldrig som jag skulle blanda ihop ett giftigt bär med ett ätbart. Men allt det här är fiktion, för jag har aldrig plockat svamp och än mindre vågat plocka bär. Mitt motstånd har byggt sina murar i staden.
Även landskapet tycker jag verkar vara en del av en mystisk ström av silhuetter och former av träd som inte har rört sig ur fläcken på flera år. Jag har lärt mig att prata om sommaren med förväntan i rösten. Samma förväntan som nu får mig att överlåta mig åt Limas vågors vällust, åt färgernas längtan som i Edith Södergrans dikt är blodets.
