Claudia Ulloa Donoso: Tre noveller

Foto: Verónika Jorquera

Read: MARIONETTSPELAREN // TRÄ

[Español]
Svensk översättning: Disa Holmlander


LILLA FÅGEL

He loves to seat and hear me sing,
Then, laughing, sports and plays with me;
Then stretches out my golden wing,
And mocks my loss of liberty.


William Blake


Kokorito är en katt med kolsvart päls, folkskygg och sju kilo tung. Med jämna mellanrum kommer han hem med döende eller redan döda fåglar i munnen. Det sägs att katter bär hem döda djur till sina ägare som en sorts gåva eller trofé. Vem vet? Kokorito äter aldrig upp fåglarna: han torterar dem, leker med dem som om de vore garnnystan, och till slut lämnar han dem alltid i min säng, den plats där jag gör allt nuförtiden, till och med äter. 
    Kokorito, med sina sju liv i Latinamerika och nio på den skandinaviska halvön, ger mig döden i gåva, men jag har redan sett dess ansikte flera gånger och det räcker tills vidare.
    Ibland tror jag att min katt envisas med att jag ska se döden på ännu närmre håll för att den inte ska tynga mig så mycket. Han om någon borde veta, för som jag sa har han minst sju liv och borde redan ha mist några när han var försvunnen i polarvintern under tjugo dagar. En dag kom han tillbaka, öppnade fönstret med sin högra tass som han brukar göra, drack lite vatten och sov i min säng i nästan två dygn. Sedan steg han upp, jamade och började ett nytt liv.
    Jag har en känsla av att Kokorito försöker ge mig en speciell och unik gåva, att han vill få mig att betrakta dessa små sköra djurs dödskamp och att allt ska vara ett pågående skeende av pulsslag, andetag, rörelser som plötsligt förvandlas till avslutade händelser i dåtid. Kanske anstränger han sig för att jag ska förstå och verkligen ta till mig att det ögonblick då livet försvinner är unikt för varje levande varelse och inte kan upprepas.
    När jag hittar de små djuren döda – vanligtvis är det fåglar – brukar jag leta fram en pappersnäsduk eller en servett, och jag väljer färg med omsorg, som om jag valde ut deras liksvepning, för att sedan begrava dem eller gömma dem bland torra löv och björkris. När jag hittar dem kämpande för sina liv sveper jag in dem i lätt fuktat hushållspapper och lämnar huvudet fritt för att de ska kunna andas. Jag värmer dem mellan mina händer, jag torkar deras blod, jag smeker dem över huvudet och försöker öppna deras näbbar.
 
Linje 2, som utgår från Øvre Hunstadmoen, är den enda som tar mig till Bodø centrum, och den går exakt var tjugosjunde minut från klockan sex på morgonen. Jag brukar komma för tidigt till möten, för om jag missar bussen kommer jag för sent.
    Idag när jag ska gå hemifrån mot busshållplatsen vid Øvre Hunstadmoen och har precis så många minuter tillgodo som behövs för att hinna in till centrum i tid, ser jag en liten döende fågel som ligger gömd i ett hörn av hallen, nära det ställe där jag sätter väskan och hänger jackan när jag kommer hem. Jag kan inte lämna den där att dö och gå hemifrån, men jag kan inte heller missa bussen. Jag går till köket, fuktar ett hushållspapper med ljummet vatten, plockar upp fågeln och lägger den i höger jackficka. Så springer jag ut ur huset.
    När jag stiger på bussen märker chauffören att jag bara använder vänster hand och med stora svårigheter öppnar min väska, tar fram min plånbok och betalar biljetten. Han ser hur klumpigt jag manövrerar med bara en hand och lägger märke till att jag håller den andra i jackfickan. Nu tänker han nog att jag har något gömt i höger ficka: en kniv, en telefon, min genomfrusna hand eller vem vet vad. Kanske vet han att jag bär på en liten döende eller redan död fågel. 
 
Norrmännen brukar ta av sig jackan direkt när de kommer inomhus eftersom alla byggnader är uppvärmda. När de kommer hem till någon tar de förutom jackan också av sig skorna. Klädhängarna är så överlastade med kappor och jackor att de liknar enorma människofigurer med vantar och mössor. Ibland hänger de på rad längs väggen, ett led av döda avskalade män och kvinnor, som nötkreatur som hänger hela och flådda hos slaktaren.
    Vid en anställningsintervju för tjänsten som projektkonsult vid kulturförvaltningen är det ett dåligt tecken om du inte tar av dig jackan när du kommer in på kontoret och hälsar på intervjuaren, för det är ett tecken på att du inte är öppen, att du har ett pansar som döljer flera lager av din personlighet som intervjuaren inte kan se, men som han kanske kan föreställa sig. Om du inte tar av dig jackan, kommer intervjuaren att föreställa sig alla dina lager tills han kommer fram till färgen på din behå, och det är inte säkert att han ser de egenskaper och den behå som passar för tjänsten. Med det där pansaret framställer du dig som ett bältdjur, en sköldpadda eller ett piggsvin som inte kommunicerar, som gömmer huvudet och visar taggarna, som rör sig långsamt, och de egenskaperna är inte till din fördel i en situation som denna. Men jag ler mot honom, det hjälper enligt råden för att göra ett gott intryck på en anställningsintervju. Jag ler, men utan att överdriva, annars skulle jag verka nervös. Jag har vita tänder; mitt leende vann en gång en tävling som min tandläkare anordnade. Priset var tjugo tandkrämstuber och fluortabletter.
    Intervjuaren besvarar mitt leende, och nu vet jag att jag måste använda andra delar av kroppen för att göra ett gott intryck, men jag har fortfarande högerhanden i jackfickan och det har blivit dags att skaka hand. Här kan jag göra två saker: om jag använder vänster hand för att hälsa på intervjuaren, utan att ta upp högerhanden ur fickan, kommer han att tycka att jag är konstig och tro att jag döljer något. Kanske antecknar han att jag är arrogant eftersom jag förväntar mig att han ska använda vänster hand för att besvara hälsningen, för handslaget är ju en universell gest som görs med höger hand. Det andra jag skulle kunna göra är att försiktigt sträcka fram min ljumma och fuktiga högerhand, med bakterier från en fågel som kanske redan är död, och riskera att han får mycket små men synliga gula fjäderresterpå sin hand, och vem vet vad han då skriver i sina anteckningar. Till slut bestämmer jag mig för att ge honom ett fast handslag med högerhanden, och det verkar ge mig pluspoäng, trots att det var den fuktiga handen jag gav honom, med bakterier och slem från min katt, med hushållspappersludd, småhår och kanske fågelblod.
    Intervjuaren pratar medan han fäster blicken på mitt cv, som ligger utsprittöver skrivbordet. Kanske bryr han sig inte om att jag har jackan på mig, för han har ett tic, eller jag vet inte vad det är, men han spärrar upp ögonen och höjer ögonbrynen medan han pratar med mig, och han kan troligtvis se alla mina lager och med säkerhet avgöra färgen på min behå.
    För att han inte ska ge mig den blick som jag fick av chauffören på morgonen när jag gömde ena handen i fickan, gömmer jag båda två. Han kanske tror att jag är blyg och förskräckt, men hans gester förändras inte, han fortsätter att prata och spärra upp ögonen och höja ögonbrynen som om han observerade allting med förvåning och samtidigt med likgiltighet.
    – Det är väldigt kallt idag, säger jag.
    Det är sant. Min kommentar är uppriktig och inget kallprat, för jag fäller den när vi tar paus och han erbjuder mig kaffe.
    När han kommer tillbaka med kaffet väntar jag på att han ska ta den första klunken. Han ger ifrån sig ett ljud när han sväljer, och sedan drar han efter andan. Han brände nog gommen, för han spärrar inte längre upp ögonen så mycket.
    – Jag ser att du är kvalificerad och verkar vara redo att ta det ansvar som tjänsten kräver. Jag är säker på att du skulle sköta projekten omsorgsfullt och ordentligt. Vi söker en person som är återhållsam och medveten om att budgeten för kulturprojekt har skurits ner i år.
    I och med det han just sa antar jag att tjänsten är min. Jag blir rörd och knyter händerna i fickorna. Sedan tar jag upp högerhanden för att lyfta kaffekoppen och följa ritualen du-en-klunk-jag-en-klunk.
 
    Min hand blir varm i kontakt med koppen och återvänder så till fågelinkubatorn, och det är då jag känner att något rör på sig: fågeln har återuppstått och verkar vilja flyga upp just i det ögonblick när intervjun väger över till min fördel.
    – Jag har bara en fråga kvar, säger tjänstemannen. Varför tycker du att vi ska anställa dig?
    – För att jag är bra på att bära andra liv.
    – Vad betyder det?
   – Alltså, på det kulturella planet menar jag: om jag fick i uppdrag att organisera Filharmonikerveckan skulle jag bära klassikerna, som är döda men samtidigt levande. Chopin, till exempel, han är död, det vet vi alla, sedan kommer en pianist som Argerich, och Chopin återuppstår och flyger genom konsertsalen. Och när man arbetar med de här projekten behöver man också bära alla orkestermedlemmarnas liv, körsångarnas, dirigenternas … Alla har ett liv som de bär med sig förutom sina instrument.
    – Jag förstår. Och kan du förklara för mig hur du bar liv på jobbplanet i din senaste tjänst?
    Och det som nu händer är att jag inte kan ge fler förklaringar, för jag känner några kraftiga vingslag som nästan tvingar upp min hand. Så jag tar upp den lilla fågeln ur fickan, lindar av pappret och sätter ner den på mitt utspridda cv på skrivbordet. Den lilla fågeln är skadad. Pappret som den var inlindad i är fläckat av blod, men den lever.
    Den går över mitt cv, över språken jag behärskar, plötsligt bajsar den på min arbetslivserfarenhet, och den börjar känna igen mig. Den sätter sig på mina personuppgifter och sitter stilla. Jag tar försiktigt upp den och undersöker vingarna, fäller ut dem en i taget; de är väldigt sköra, men de är oskadda.
    – Det är en talgoxe. Ser du? Den var döende när jag tog upp den därhemma precis innan jag kom hit, och under intervjun har jag suttit och tänkt på den här tjänsten som är så viktig för mitt arbetsliv, på de döda klassikerna som jag måste bära, på de levande som jag måste ta hand om och organisera, men jag har också tänkt på den lilla fågelns liv. Med det vill jag säga att en annan egenskap som gör mig lämplig för tjänsten är att jag behåller lugnet och kan arbeta under press. 
    Den lilla fågeln börjar förstå att den är vid liv. Den hoppar över skrivbordet och flyger. Den flyger genom kommunkontoret, den flyger in i datorskärmarna, den bajsar på budgeten som är på väg ut ur skrivaren, den sätter sig högst upp på arkivskåpen, och med den stolta hållningen hos en dekorerad krigshjälte blickar den ut över kommunkontorets administrativa avdelning. Den väntar några sekunder och lyfter igen. Alla byråkraterna snurrar på sina ergonomiska stolar och betraktar fågeln från sina kontorsbås, men ingen ställer sig upp. De flesta är tysta och följer häpet fågelns flykt med ett litet leende, men det är också flera som är förargade och vänder blicken mot sina datorskärmar och skyddar huvudet och ansiktet med A4-papper.
    Intervjuaren och jag förstår att det är dags att öppna fönstren på vid gavel.
Den lilla fågeln känner den iskalla februariluften som strömmar in på kontoret, och så hittar den vägen till friheten. Den lyfter från kopiatorn och flyger ut som en vindil genom ett av fönstren. Lokalen har blivit kall, allt blir som förut, och jag går tillbaka till kontoret för att dricka upp kaffet och avsluta intervjun.
    Intervjuaren tar avsked, denna gång utan att skaka hand. Det borde inte betyda något, för det är typiskt för norrmännen att undvika fysisk kontakt när de hälsar eller tar avsked. Han återgår till sin gest att spärra upp ögonen och höja ögonbrynen. Han säger att han ska ringa mig och jag tror honom. Jag ler mot honom.
    Medan jag går hemåt ser jag många fåglar av olika slag, men jag letar efter den som följde med mig på intervjun. Jag skulle vilja tacka den. Ibland är det en fördel att bära med sig döende djur, hålla händerna i fickorna och aldrig ta av sig jackan.

Claudia Ulloa Donoso (1979)
Claudia Ulloa Donoso (1979)


Sociolog och lingvist. Bosatt i Bodø i norra Norge.
 
1996 vann Ulloa första pris i tävlingen ”Terminemos el cuento” (’Låt oss avsluta berättelsen’), anordnad av Unión Latina, Consulado de España i Lima och tidningen El Comercio. 1998 vann hon första pris i tävlingen ”El cuento de las 1000 palabras” (’Tusenordsnovellen’) och år 2003 fick hon tredje plats i tävlingen ”El cuento de las 2000 palabras” (’Tvåtusenordsnovellen’), båda organiserade av tidskriften Caretas i Lima. Ulloa har publicerat noveller i elektroniska och tryckta tidskrifter i Peru, Mexico, Brasilien, Colombia, Chile och Spanien.

Hennes texter har inkluderats i flera antologier, t. ex. Antología de la Novísima Narrativa Breve Hispaonamericana 2006, utgiven av Unión Latina de Venezuela; Nuevo Cuento Latinoamericano. Antología, utgiven i Madrid av Julio Ortega; Les bonnes nouvelles de l’Amérique latine. Anthologie de la nouvelle latino-américaine contemporaine, utgiven på Gallimard; och senast i Bogotá 39: Antología del cuento latinoamericano, utgiven i flera länder i Latinamerika.
 
Några av Ulloas noveller har översatts till engelska, franska, portugisiska och norska. Här publiceras för första gången tre av hennes noveller på svenska.
 
Utgivna böcker: 
El pez que aprendió a caminar (Lima, 2006)
Séptima Madrugada (Lima, 2007)
El pez que aprendió a caminar, 2a. utg. (Lima, 2013)
Pajarito (Santiago de Chile, 2015)



Leave a Reply