Lucas Ruiz: Orubbligt

Fotography: Claus Jensen

Read: MANEN UTAN MINNE // Min mors encyklopædi
[Español]

Svensk översättning: Agnes Simonsen


ORUBBLIGT


Till Paco Rubio och Mati

Jag tycker mycket om att åka tåg. Till viss del kanske på grund av att jag läste Antonio Machados poesi när jag växte upp, vilket gav mig ett uppdiktat, litterärt minne, som förflyttade mig i fantasin till platser i Spanien som jag aldrig hade besökt. Till viss del tycker jag kanske om att åka tåg för att jag uppslukas av den märkliga tjuskraften hos dessa maskiners storlek och effektivitet, så nära marken, så förenade med Europas historia, framförallt med detta nordliga och genomskinliga Europa, en förutsägbar metafor för en industriell utveckling som vissa hade trott redan var glömd. Så gamla och så moderna på samma gång. Så romantiska.
SPACENär jag bodde i Malaga hade jag knappt rest med tåg, förutom på en något makaber och absurd resa som tog mig till Estación de Francia i Barcelona. Estación de Francia upprepar jag nu, och det låter som ett eko, ett blekt och idealiserat minne, barnsligt, rent av som Machados poesi.
SPACESå på sätt och vis är det en lycka att bo här, eftersom jag har spenderat mer än halva mitt liv i Danmark på att resa med tåg. Etthundrafemtio kilometer från Århus till Odense och lika många tillbaka har präglat en stor del av min tillvaro i detta land.

En timme och fyrtiofem minuter i varje riktning under vilka jag behövde lära mig att förlänga sömnen och arbetstiden, förvandla min plats, som är öppen för sömniga och okända passagerare, fientliga mot hälsningar och blickar, till ett slags privat rum, mitt sovrum och mitt kontor. Beroende på dagsformen var det ibland ett privat och mörkt rum där jag sov fridfullt, långt bort från de okända åskådarnas blickar, ibland var det mitt kontor, där jag rättade uppgifter, strök under citat, läste böcker eller skrev – med större svårighet än färdighet – artiklar som mycket få människor skulle läsa. På tillbakavägen, trött efter dagens vedermödor, förvandlades vagnen till ett litet vardagsrum där jag brukade se på någon film, läsa någon roman, lyssna på musik eller bara sova.
SPACELandskapen som omger de båda tågen – det påhittade från min barndom och det från min overkliga nutid – var olika. De som jag upplevt här är plattare och mer likartade, mer överrumplade i mitt vakna tillstånd, och de som jag en gång i tiden såg för mig var mer uttrycksfulla och oäkta, vackrare. Nutidens resor går snabbare jämfört med det mjuka dunket på resorna som jag fantiserade om, fast det hände ett par gånger att jag fick svindel av att inte se någonting. Men framförallt var den värld av varelser som hopade kring mig på ett visst avstånd väsentligt annorlunda, metafysiskt annorlunda. De som jag nu stöter på är verkligare och mer likgiltiga, liksom försjunkna i sig själva eller förlorade i sin egen existens. Ett annat tåg jämfört med de från min barndoms drömmar, utan tvekan. Trots det överlappar båda dessa resor varandra i mitt minne, de går omlott. Därför har de starkt och påstridigt satt sig fast där, och även om det var ett tag sedan som jag tog den här resvägen – som jag reser överhuvudtaget – kom jag idag att tänka på en av de där morgnarna, en morgon som alla andra, för knappt två år sedan.

· · ·

Precis som varje dag de senaste åtta åren stiger jag upp med tröttsam exakthet klockan kvart över fem på morgonen. Huset är tyst, barnen sover, min fru vrider sig i sängen för att ta tillvara på den sista halvtimmens sömn. Tidningen slumrar redan på dörrmattan sedan en timme.
SPACEJag duschar snabbt – och motbevisar anklagelserna som min fru överöser mig med –, jag klär på mig i blindo och utan att urskilja vilken färg tröjan eller strumporna har, med ointresse men effektivt – med dålig smak, som min son ofta påpekar –, jag tar ryggsäcken med datorn och lektionsböckerna, kalendern, den lilla anteckningsboken och några lösa utskrifter, jag tar ut min cykel från den gemensamma källaren, sätter på cykellamporna och skyndar mig, färdas genom nattens bittra mörker mot tågstationen, med olust och disciplin. Den ligger inte långt bort, men man måste trampa snabbt. Tiden, precis som varje morgon, är mycket knapp och det är bäst att inte bli distraherad. Jag kommer fram, ställer cykeln i stationens cykelparkering, tar mig ner för en av de yttre trapporna som leder ner mot perrongen – så snabbt jag kan – och springer mot min vagn. Tåget har precis kommit.
SPACEPå perrong nummer 3, nära rulltrapporna, som står stilla och verkar gamla vid den här tiden på dygnet, väntar vagn 91 på oss tyst och diskret, med en kuslig skugga av hån och förtrolighet. Det är samma vagn som jag har suttit i de senaste åren, där jag, som en del av en liten grupp människor som har sitt jobb långt ifrån hemmet, reser dagligen och regelbundet. Dess punktlighet fascinerar mig och slår mig med häpnad. Dess blotta närvaro förundrar mig och gör mig yr när jag stannar upp och tänker på att jag har stigit på det, lydig och eländig, under så många år.
SPACEKlockan är 5.50, jag har precis stämplat mitt klippkort och söker mig som en sömngångare till min plats, samma som jag har suttit på under cirka åtta år. Där sitter redan några passagerare inklämda och ångande, de flesta främlingar, dagsresenärer, med sitt skrymmande bagage och nyköpta kaffe. De är främlingar, och jag känner att de inte hör hemma här. Jag tar stilla av mig rocken, följer en inarbetad ritual, efter det tar jag fram datorn, datorsladden, kalendern där jag även förvarar klippkortet. Jag kollar så att datum och tid på klippkortet exakt stämmer överens med min kalender och min klocka. Jag bekräftar att det är fredag, den 26 februari 1999. Jag känner en lättnad, som om jag hade gjort mig av med en tyngd, en oro. Nu kan jag lugnt sätta mig, allt är förberett för att börja dagen: biljetten, arbetet, uppgifterna, vagnen … rutinen.
SPACEVid 5.55 kommer de nästan samtidigt, de andra två passagerarna som jag i hemlighet delar vagnen med. En officer i uniform, grön basker och med en portfölj i brunt skinn där han förvarar dokument som han noggrant går igenom varje morgon. Knappt en minut efter honom kommer en ung tjej i tjugoårsåldern, asiat, från Korea kanske. Så fort hon sätter sig börjar hon läsa en av de där gratistidningarna som de delar ut på stationen, Metroexpress tror jag den heter. Jag känner dem båda, det vill säga att jag känner igen dem när jag ser dem. Jag har delat vagn med officeren de senaste sex åren, med den koreanska tjejen de senaste fyra. De känner mig också. Under hela den här tiden har vi aldrig sagt ett ord till varandra, vi har aldrig hälsat eller tittat direkt på varandra fast vi iakttar varandra när vi tror att de andra är upptagna med sitt eller vilar. Vi är tre främlingar som har en klar men ytlig bild av de andra: vilken tid de stiger upp, vad de läser på morgonen, vilka kläder de har på sig, vad de jobbar med … På sätt och vis känner vi varandra bättre än de flesta, men vi kan inte varandras namn och vi undviker kontakt. Vi är ett sällskap på en märklig resa utan mål.
SPACEIbland när resan precis har börjat får den intensiva värmen från elementen, eller dunket från tåget, eller tröttheten efter en avbruten sömn mig att falla in i en mild dåsighet som till sist leder mig in i en djup och intensiv sömn. Vid sådana tillfällen föreställer jag mig att tåget ökar hastigheten och, utan att förlora kontrollen, rusar fram över någon slags oändlig avgrund. Jag har känslan av att flyga eller att fly – i drömmarna gör jag ingen skillnad mellan dessa två handlingar– och att jag ler stort och ohämmat, med en djup, långvarig, snarast frånvarande njutning. Det händer att jag möter en kvinna som jag aldrig har träffat innan. Hon är mörk och mindre än jag. Jag minns inte exakt hur hon ser ut, men i drömmen är jag säker på att jag skulle kunna känna igen henne bland alla kvinnor i världen.
SPACEKillen som säljer tidningar och kaffe närmar sig med en smal vagn som han skjuter framför sig. Han ger min axel en liten knuff och väcker mig bryskt ur sömnen. Jag tittar frågande på honom. Han erbjuder mig professionellt och artigt en kaffe som jag tar emot utan att ha bett om det. Jag börjar, fortfarande något förbryllad, att läsa en av böckerna som jag har lagt på bordet. Jag kastar en blick omkring mig och observerar med vilken flit och vilken tystnad mina grannar i vagnen arbetar. Det liknar ett kontor i full aktivitet.
SPACEI början när jag kom hit, tänker jag, kändes den här situationen märklig och obekväm och jag brukade göra allt som stod i min makt för att komma i kontakt med dessa arbetsamma och främmande passagerare. Jag gick till toaletten flera gånger för att få till ett samtal, även om det var enstavigt och med gester, jag sa ursäkta högt och tydligt när jag gick förbi, för att väcka något slags instinktivt, desperat medlidande, jag log … Allt var förgäves eftersom de flesta inte spelade med i mitt spel. De nonchalerade mig. Till sist kände jag en eftersmak av förlust, av misslyckande, av uteslutning. Nu, efter dessa åtta år, verkar det dock som att jag har lärt mig. Inget upprör mig eller gör mig nervös när jag stiger på tåget. Ingen hälsar på mig eller ler eller säger något som helst till mig, och även om det kan verka konstigt finner jag detta sätt att nonchalera mig fullt av respekt mot mitt liv och privatliv. Det är en obeskrivlig känsla av tillhörighet. Medan jag funderar dricker jag lite ur kaffet som killen som jobbar på tåget så vänligt hällde upp till mig. Jag tar ett djupt andetag.
SPACEKlockan är 7.02 och tåget stannar i Fredericia. Vagnen töms och fylls på nytt. En tjej stiger på. När jag tittar på henne tycker jag mig se ett ansikte som jag känner väl: hon är mörk och verkar vara lite kortare än jag. Hon letar nervöst efter sin plats och jag upptäcker förskräckt att hon håller på att sätta sig precis bredvid mig. Jag börjar samla ihop mitt skrivbord: datorn, pappren, kalendern, tågbiljetten och hon säger på utsökt felaktig engelska Not is necessary. Av uttalet gissar jag var hon kommer ifrån. Spansk, tänker jag. Jag underhåller mig ofta med den sortens gissningslekar när jag är ute och går, men jag väljer att le, säga thank you som en riktig bedragare och fortsätta att läsa. Jag rättar några texter från elever som går tredje terminen. Nina, en tjej som alltid sätter sig längst bak och aldrig säger något på lektionerna – jag misstänker att hon inte kan spanska– har skrivit följande text som hon av fåfänga eller okunnighet kallar dikt:

”orubligt händer det honom han som vänder sig till böckerna under skrivbordslampan han upptäcker konstnärens hjälplöshet och accepterar sin bitterhet mot honom som kysser min älskare i vindsrummet och förbrukar min längtan han erkänner njutningens strategi och begränsar mitt misslyckande vad meninglöst mitt liv där inget händer allt flanerar framför mina ögon berör knappt mina sinnen denna hud som knottrar sig är inte längre min den tillhör någon som är exalterad som betraktar han känner åtminstone passion jag bara iakttar hans blick fast jag vet att bakom kommer det alltid att finnas någon som hatar mig orubbligt”

Texten, som är barnslig och inte särskilt genomarbetad och försöker vara experimenterande genom utelämnandet av skiljetecken, vilket är utmärkande för unga med författarambitioner, skakar mig, rör upp något i mitt inre, jag vet inte exakt vad, men det gör ont. Jag tänker på tillvaron som flanören, betraktaren, voyeuren, den frivilliga eller förpliktade resenären lever, som jag, och under några sekunder ser jag mitt liv försvinna mellan mina fingrar som om det vore en handfull vatten från havet som jag försöker fånga utan framgång.

Min granne, som är uttråkad eller orolig, kastar en blick på sakerna i mitt improviserade kontor. Till sin överraskning eller glädje ser hon en av böckerna som jag håller på att läsa, La isla de los jacintos cortados av Torrente Ballester. Som om hon hade gjort en stor upptäckt, säger hon: är du spansk? Och jag nickar med mer motvilja än entusiasm. Var kommer du ifrån?, fortsätter hon. Från Malaga, svarar jag nästan vresigt. Åh, tänk att bo ända här uppe där det är så kallt …, och hon gör sig ivrigt redo att börja ett samtal för att fördriva tiden tills hon kommer fram till sitt resmål, förmodligen Köpenhamn. Det hade kunnat vara mycket trevligt, tänker jag för mig själv. Och jag betraktar hennes vackra och bekanta ansikte. Men istället tittar jag kyligt på henne, ler och säger med kort, avskräckande ton: Ursäkta men jag håller på och förbereder mig inför en lektion som jag ska hålla om mindre än en timme. Jag har inte tid att prata med dig. Hon ser bedrövad ut, känner sig förödmjukad och avvisad. Jag håller tillbaka en känsla av medlidande som jag antar att jag borde känna för henne. Jag sväljer och tittar mig omkring igen: en vagn som vid den här tiden är överfull av folk som sitter med datorerna påslagna och mobiltelefoner som har börjat ringa. Jag kastar en snabb blick omkring mig, nästan i smyg, och möter militären och koreanskans flyktiga blickar, och i ett kort, nästan omärkligt, ögonblick känner jag att de ler åt mig, som om endast de förstår mitt beslut.
SPACESedan fortsätter jag med mina göromål: jag läser min elevs dikt – eller vad det nu är – igen, och skriver impulsivt och sorgset i en av marginalerna:

”… vad meninglöst mitt liv där inget händer allt flanerar framför mina ögon berör knappt mina sinnen …”

Lucas Ruiz: Invariablemente

Fotography: Claus Jensen

Lea: EL HOMBRE SIN MEMORIA /// LA ENCICLOPEDIA DE MI MADRE
[Svenska]


INVARIABLEMENTE

A Paco Rubio y Mati

Me gusta mucho viajar en tren. Quizá en parte por mi educación machadiana, muy apegada a un recuerdo inventado, literario, que me transportaba imaginariamente por esos lugares de España en los que nunca estuve; quizá en parte, absorbido por una extraña fascinación por el tamaño y la eficacia de esas máquinas, tan pegadas al suelo, tan unidas a la historia de Europa, sobre todo a esta Europa septentrional y transparente, metáfora previsible de un progreso industrial que algunos creían ya superado. Tan viejas y tan modernas a un mismo tiempo. Tan románticas.
Cuando vivía en Málaga apenas había viajado en tren, más allá de una excursión algo esperpéntica y absurda que me llevó hasta la Estación de Francia en Barcelona. Estación de Francia, repito ahora, y me suena como un eco, un recuerdo desvaído e idealizado, juvenil, francamente machadiano.
Así que en cierta medida es una suerte vivir aquí, porque me he pasado más de la mitad de mi vida en Dinamarca viajando en tren. Ciento cincuenta kilómetros de Århus a Odense y otros tantos de vuelta han marcado un largo período de mi existencia en este país.

Una hora y cuarenta y cinco minutos en cada dirección en las que he tenido que aprender a prolongar el tiempo del sueño y del trabajo, convertir mi habitáculo, abierto a pasajeros somnolientos y desconocidos, hostiles a los saludos y las miradas, en una especie de habitación privada, mi dormitorio y mi despacho, donde según los días y las necesidades era, en ocasiones, el cuarto íntimo y oscuro donde dormía plácidamente, ajeno a las miradas de los desconocidos testigos; en otras, mi despacho, donde corregía trabajos, subrayaba notas, leía libros o escribía —con más dificultad que acierto— artículos que luego muy poca gente leería. A la vuelta, cansado ya del esfuerzo, el vagón se convertía en una salita de estar donde solía ver alguna película, leer alguna novela, escuchar música o simplemente dormir.
Los paisajes del trayecto de uno y otro tren —el inventado por mi infancia y el de mi presente irreal— eran distintos, más chatos y homogéneos, más sorprendidos en la vigilia del sueño éstos que ahora vivo; más elocuentes y falsos, más hermosos, aquellos que alguna vez creí divisar; la velocidad de éstos, mayor, comparada con el dulce traqueteo de aquellos trayectos que tal vez fingí, aunque pocas veces llegaron a provocarme el vértigo de no ver nada. Pero sobre todo, el mundo de seres que se arremolinaba con cierta distancia en torno a mí era sustancialmente otro, metafísicamente otro, más reales e indiferentes éstos que ahora sufro, como ensimismados o perdidos en su propia existencia. Un tren diferente al de los sueños de mi infancia, sin duda. Y sin embargo, estos dos trayectos se me superponen en mi memoria, se me solapan. Por eso se me han pegado al recuerdo con fuerza y obstinación y aunque hace ya algún tiempo que no viajo en esa ruta —que casi no viajo— me ha venido hoy a la memoria una de esas mañanas, cualquier mañana, de hace apenas dos años.

· · ·

Como cada día en los últimos ocho años me he levantado con fastidiosa precisión a las cinco y cuarto de la mañana. La casa estaba en silencio, los niños duermen, mi mujer se revuelve en la cama apurando la última media hora de sueño. El periódico dormita en el felpudo desde hace ya una hora.
Me he duchado con rapidez —desmintiendo todas las acusaciones que vierte sobre mí mi mujer—, me he puesto la ropa, a tientas y sin distinguir el color de la camisa o de los calcetines, con desinterés pero con eficacia —con mal gusto, apostilla con frecuencia mi hijo—, he cogido mi mochila con el ordenador y los libros para las clases, la agenda, la libreta y algunas fotocopias sueltas, he sacado mi bicicleta del sótano comunitario, le he puesto las linternas y me he apresurado, atravesando la oscuridad amarga de la noche, con desgana y disciplina, hacia la estación del tren. No queda muy lejos pero hay que pedalear rápido. El tiempo, como cada mañana, anda muy escaso, y no conviene distraerse. He llegado, he dejado mi bicicleta en el aparcamiento de bicis de la estación, he bajado por una de las escaleras exteriores que dan al andén —a toda prisa— y me he dirigido corriendo hacia mi vagón. El tren acaba de llegar.
En el andén 3, cerca de las escaleras automáticas, quietas y como viejas a esta hora del día, el vagón 91, el vagón que he tomado los últimos años, donde viajamos diariamente o con regularidad un pequeño grupo de personas que tiene su trabajo a gran distancia de su domicilio, nos espera allí, silencioso y discreto, con una sombra macabra de burla y familiaridad. Me fascina y me pasma su puntualidad. Me aturde y da vértigo su sola presencia cuando me paro a pensar que me he subido en él, dócil y lastimero, durante tantos años.
Son las 5.50, acabo de picar mi bonotrén y me dirijo como un sonámbulo a mi asiento, el mismo donde me he sentado aproximadamente los últimos ocho años. Ya hay algunos pasajeros acomodados, la mayoría desconocidos, viajeros de un día, con sus equipajes abultados y sus cafés recién comprados, empaquetados y humeantes. Son desconocidos, y siento que no les pertenece estar allí. Me he quitado el abrigo con parsimonia, siguiendo un rito establecido, después he sacado el ordenador, el cable para enchufarlo, la agenda, donde guardo también el bono del tren. Me he cerciorado de que la fecha y la hora marcadas en mi bonotrén se corresponden con exactitud con la de la agenda y mi reloj. He verificado que es viernes, 26 de febrero de 1999. He sentido alivio, como si me hubiera desprendido de una carga, de un temor. Ahora me puedo sentar tranquilo, todo está preparado para empezar el día: billete, trabajo, tareas, vagón… rutina.
Sobre las 5.55 han llegado, casi al mismo tiempo, los otros dos pasajeros con los que comparto secretamente el vagón: se trata de un oficial del ejército, con su uniforme, su boina verde y un maletín de piel marrón en el que guarda documentos que repasa con minuciosidad cada mañana; también ha llegado, apenas un minuto después, una chica joven de unos veintipocos años, oriental, quizá coreana; ella nada más sentarse se pone a leer uno de esos periódicos gratuitos que reparten por la estación, Metroexpress creo que se llama. A los dos los conozco, quiero decir, los reconozco cuando los veo. Con el oficial he compartido vagón los últimos seis años, con la chica coreana, los últimos cuatro. Ellos también me conocen a mí. En todo ese tiempo jamás nos hemos dirigido la palabra, nunca nos hemos saludado ni mirado directamente aunque nos observamos cuando creemos que los otros andan distraídos en sus ocupaciones o su descanso. Somos tres extraños que tienen una precisa pero superficial idea del otro: a qué hora se levantan, qué leen por las mañanas, qué ropa llevan, a qué se dedican… En cierta medida nos conocemos mucho más que la mayoría de la gente, pero ignoramos nuestros nombres, y evitamos el contacto. Somos compañeros de un extraño viaje a ninguna parte.
A veces el excesivo calor de la calefacción, o el traqueteo del tren, o el cansancio de un sueño interrumpido me hacen caer de nuevo, nada más iniciada la marcha, en una dulce modorra que al final me conduce a un sueño profundo y excesivo. En estados así imagino que el tren acelera aún más su velocidad y se precipita, sin perder el control, por una especie de sima interminable. Tengo la sensación de volar o de escapar —en los sueños estas dos acciones no las distingo— y que sonrío larga y perdidamente, con un placer prolongado, profundo, más bien ausente. En ocasiones encuentro a una mujer a la que nunca antes he visto. Es morena y más pequeña que yo. No recuerdo con exactitud sus rasgos, pero en el sueño tengo la certeza de poder reconocerla entre todas las mujeres del mundo.
El chico con la prensa y el café se acerca arrastrando un carrito estrecho. Me ha dado un pequeño empujón en el hombro y me ha sacado bruscamente del sueño. Lo interrogo con los ojos. Él, con corrección y profesionalidad, me ofrece un café que yo acepto sin haber pedido. Algo aturdido todavía me pongo a leer uno de los libros que tengo sobre la mesa. Echo una mirada a mi alrededor y compruebo la aplicación y el silencio con que trabajan mis vecinos del vagón. Parece una oficina en plena actividad.
Al principio de llegar aquí —pienso— me extrañó y me incomodó esta situación y hacía todo lo que estuviera en mi mano por entrar en contacto con estos pasajeros aplicados y desconocidos: iba varias veces al servicio para provocar una conversación, aunque fuera de monosílabos y gestos, decía lo siento, alto y claro, al pasar, para mover a una cierta forma, instintiva o desesperada, de compasión, sonreía… Todo era inútil porque la mayoría de la gente no entraba en mi juego. Me ignoraban. Al final tenía un cierto regusto de pérdida, de fracaso, de exclusión. Ahora, sin embargo, después de estos ochos años parece que he aprendido la lección. Nada me altera ni me pone nervioso cuando entro al tren. Nadie me saluda, ni me sonríe ni me dice nada y, aunque parezca extraño, esta forma de ignorarme la encuentro llena de respeto hacia mi intimidad y mi vida. Es una sensación indescriptible de pertenencia. Mientras reflexiono, bebo un poco del café que tan amablemente me ha servido el chico del tren. Respiro hondo.
Son las 7.02 y el tren se detiene en la parada de Fredericia. El vagón se vuelve a vaciar y llenar. Se ha subido una chica. Al verla, creo reconocer el rostro de alguien muy cercano: es morena y parece algo más bajita que yo. Ha buscado con nerviosismo su asiento y he descubierto con espanto que iba a sentarse justo a mi lado. He empezado a retirar mi escritorio: el ordenador, los papeles, la agenda, el billete del tren y ella en un inglés deliciosamente equivocado me ha dicho Not is necessary. Por el acento he adivinado su origen. Española —he pensado—. Muchas veces, cuando voy distraído por la calle, juego a ese tipo de adivinanzas, pero he preferido sonreír, decir thank you con la mejor de mis imposturas y continuar leyendo. Corrijo unos textos de alumnos de tercer semestre. Nina, una chica que se pone siempre en la última fila y que jamás dice nada en clase —sospecho que no sabe español— ha escrito el siguiente texto, que ella llama con presunción o ignorancia poema:

«invariablente las cosas le suceden a él al que interroga los libros bajo el flexo él descubre el desamparo del artista y asume su rencor al que besa a mi amante en la buhardilla y consume mi deseo él reconoce la estrategia del placer y delimita mi fracaso qué inutil es mi vida en la que nada pasa pasea todo ante mis ojos rozándome apenas los sentidos esta piel que se eriza ya no es la mía es la de un emocionado que contempla al menos él siente pasiones yo sólo observo su mirada aunque sé que detrás siempre habrá alguien que me odie invariablemente»

El texto, juvenil y poco elaborado, jugando a la experimentación mediante la eliminación de puntuación, una licencia de jóvenes aprendices de escritor, me ha provocado una especie de conmoción, ha removido algo en mi interior, no sé exactamente qué, pero me ha dolido. He pensado en esa forma de existencia del paseante, del observador, del voyeur, del viajero voluntario o forzado, como yo, y por unos segundos he visto la vida escapándoseme por entre mis dedos como si fuera un puñado de agua de mar al que sin éxito intentara apresar. 

Mi vecina, aburrida o temerosa, se ha puesto a curiosear por entre los objetos de mi improvisado despacho. Ha encontrado, para su sorpresa o su alegría, uno de los libros que yo estaba leyendo, La isla de los jacintos cortadosde Torrente Ballester. Ella, como haciendo un gran descubrimiento, me ha dicho ¿español? Y yo, con más desgana que entusiasmo, he asentido. ¿De dónde? —ha continuado—. De Málaga —he dicho casi como un búho—. Uy, y venirse aquí tan lejos y con tanto frío… —y ya se disponía, entusiasmada, a iniciar una conversación que la distrajera hasta su destino probable en Copenhague. Hubiera sido muy agradable, me digo. Y descubro su rostro hermoso y familiar. Sin embargo la he mirado con frialdad, le he sonreído y le he dicho en un tono cortante, desalentador: Perdona, pero me estoy preparando la clase que tengo que dar dentro de una hora. No puedo atenderte.Su cara se ha entristecido, se ha sentido humillada, rechazada. Yo he contenido cierta lástima que supongo debí sentir por ella. He tragado saliva y he mirado nuevamente a mi alrededor: un vagón a esta hora ya atestado de gente con sus ordenadores encendidos y sus teléfonos móviles empezando a sonar. He echado una ojeada rápida, casi furtiva, y me he cruzado con la fugaz mirada del militar y la coreana y, por un instante, brevísimo, casi imperceptible, he sentido que sonreían, que me sonreían, como si sólo ellos hubieran sabido comprender mi decisión.
Luego he vuelto a mis asuntos: he leído de nuevo el poema —o lo que sea— de mi alumna y he anotado en uno de los márgenes, impulsivamente y con tristeza:

«…qué inútil es mi vida en la que nada pasa pasea todo ante mis ojos rozándome apenas los sentidos…»

Leave a Reply