Photo: Jaime Culebro
TOLKNINGAR AV SOHRAB RAHIMI OCH AZITA GHAHREMAN
KOMPASS
Staden omgav dig tyst och vitt,
alfabetet tappade andan i den kvävande luften,
snön gick inte att läsa
så att ett persiskt språk kunde falla
och sprida kärlek över alla åkrar.
Jag talade om för den skugga jag skrev till
att det inte gick att falla över dolda tallar
trots att jag ville.
Måntabletten låg bittert mot min tunga,
för varje klunk jag drack
blev vägen en värdelös snara runt benen.
Det blev inte ljusare utmed stigar och spår.
Klockan stod alltid på skymning
med en decembermånads ilningar i luften.
En främmande kråka satte sig ensam på raderna,
att jag kraxade gav vintern en sista linje
med isiga sluttningar,
alla meningar sjönk under noll,
snön fyllde näbben
och fickorna
och skeden,
det snöade i min röst,
kallt och mjölkvitt.
Jag slog långsamt igen spegeln
och överblickade allting ärligt och hjärtligt.
Det fungerade inte.
Jag återvände
med alla färger
med handen och alla vingar
över de vita bladen,
på en välbekant dialekt
skrev jag mig fram till den snö
som var kärleksfullt persisk.
